Välkommen till enneagrambloggen!

Varför ska jag arbeta med alla nivåer, om nu poängen är att anpassa arbetet till den där man befinner sig?

De utvecklingsnivåer som Don Riso kartlade har varit olika saker för mig under olika perioder under min resa. Till en början föreföll de mig väldigt teoretiska, och även om alltihop kändes helt rimligt var det förvånansvärt svårt att se dem inom mig, i min vardag. Senare började det rimliga i beskrivningarna eka bekant även i mina direkta upplevelser, och inte enbart längre på det intellektuella planet.

Och till sist började jag utforska dem genom filtret av hur de kan hjälpa eller stjälpa vårt inre arbete, beroende på vilka verktyg, format och övningar vi väljer att arbeta med i relation till den nivå av inre balans vi för närvarande befinner oss på. Det där sista utforskandet utvecklades till häftet Climbing the Levels of Development, där jag kortfattat beskriver nivåernas dynamik som jag uppfattar den och därefter föreslår ett skiftande fokus beroende på vilken nivå vår medvetenhet – och egots aktivitet – för närvarande rör sig på.

Jag är nyfiken på det där häftet

När en person uttryckte att hon hoppades att jag skulle ta fram en kurs på temat föreställde jag mig spontant en torr, teoretisk föreläsning om nivåerna och hur man bäst navigerar mellan dem. Jag vet inte riktigt varför den bilden dök upp, eftersom alla som gått någon kurs för mig, antingen online eller irl, kan vittna om att teoretiska föreläsningar inte är mitt favoritformat 😉. Jag kan bara gissa att jag föll tillbaka i något slags vördnadsfull hållning gentemot originalmaterialet och den teoretiska ton jag först uppfattade i det. Hursomhelst gjorde det här att jag sköt tankarna på framtiden med känslan av att mina insikter kring nivåerna inte var tillräckligt djupgående för att kunna erbjuda någonting man inte lika effektivt skulle kunna få av att läsa de relevanta avsnitten i Personality Types.

Häftet som ynglade av sig till en kurs (ja, det händer 🧐)

Men tanken på den där kursen lät sig inte avfärdas så lätt, och en dag satt jag plötsligt och skissade på ett utkast till en onlinekurs där jag började leka med koncepten och tankegångarna från häftet. Snart stod det klart för mig att även om nivåerna och deras grundläggande dynamik förstås behövde gås igenom kort så var det inte själva den teorin som skulle ge min kurs sin struktur. Det var naturligtvis inte vad den där kvinnan menat när hon kommit med föreslaget heller, men ibland kan tydligen det där ”vem är väl jag”-syndromet förvränga perspektivet för oss en stund 😉.

När jag började leka med innehållet i häftet är det mer rättvisande att säga att kursen uppstod snarare än att jag konstruerade den. Med början i de riktigt obalanserade nivåerna antog jag att det inte var så sannolikt att deltagarna på en sådan här kurs inte stadigvarande befann sig där, eller ens dippade ner dit särskilt ofta eller svårartat. Så var det ens meningsfullt att arbeta med dem? Och allteftersom jag klättrade uppåt i nivåstrukturen återkom samma fråga gång på gång, om än i lite annorlunda kläder. Skulle det verkligen gagna människor att arbeta med och utifrån nivåer som de inte faktiskt befann sig på? Hela poängen med häftet var ju trots allt hur värdefullt det är att anpassa sitt arbete efter den nivå man faktiskt befinner sig på?

Att arbeta nivåspecifikt jämfört med att arbeta med hela nivåspannet

Allteftersom jag fördjupade mig ytterligare i frågan och kursen fortsatte utvecklas som av sig själv, blev jag överraskad över hur klart och tydligt det var att svaret på den frågan var JA. Det är oerhört värdefullt att göra det här utforskandet. När vi sitter i en särskild knipa och kanske brottas med specifik reaktivitet på vår aktuella nivå, då är det enda meningsfulla att ta hänsyn till var vi befinner oss, gå till det relevanta avsnittet i häftet och göra övningarna där, med fokus på de steg som gäller för just den nivån. Men när livet å andra sidan tuffar på i den vanliga vardagslunken – då är det ett perfekt läge att besöka och utforska och bekanta oss med rädslor, perspektiv och lösningar i hela spannet av nivåer, så att vi känner igen dem nästa gång vi plumsar ner några snäpp och reagerar enligt de gamla mönstren.

Jag vill läsa mer om kursen

Tydligare när man ser det i backspegeln – som vanligt … 😉

När man tittar tillbaka i efterhand känns det lite ”duuh”. Så klart att det förhåller sig så. Det är ju så det alltid funkar, när allt kommer omkring, och det är därför inre arbete är meningsfullt överhuvudtaget. Vi sätter oss ju inte ner för att meditera, eller gör känslomässigt eller annat terapeutiskt arbete, enbart när vi är akut reaktiva. Det skulle aldrig fungera, eftersom det är i sådana stunder som vi generellt sett är som minst intresserade av den typen av aktiviteter – och dessutom erbjuder ett sådant inre klimat knappast några idealiska förutsättningar för att närma oss situationen metodiskt och lugnt. Så varför skulle arbetet med, på och utifrån nivåerna vara annorlunda? De är det inte; även här behöver vi få umgås med perspektiven och attityderna ”i lugnt väder” först, för att senare kunna tillämpa våra insikter när det friskar i.

Återigen – i retrospektiv blir saker och ting så klara och tydliga 🧐. Utifrån den tydligheten kan jag nu känna mig helt trygg med att säga: Kom och var med på kursen! Du kommer att få klarhet i viktiga aspekter av ditt psyke och verktyg för hur du kan närma dig din inre turbulens på ett sätt om inte bara ger näring åt egots reaktivitet utan i stället möter den, tillåter den att ta en paus och gör det möjligt för oss att navigera uppåt. Om inte det är en fantastisk gåva för ett nytt år så vet jag inte vad som skulle vara det ❤️

Hjärtats betydelse i inre arbete – medkänsla, acceptans och plats att vara du

Inre utveckling

Hjärtat har en speciell plats i vår inre utveckling. Inte hjärttriaden – Tvåan, Trean och Fyran – utan hjärtcentret, så som det finns hos alla, oavsett personlighetstyp. Inte bara för vad det bidrar med i det inre arbetet, utan också för rollen det spelar i det som gör att har någon anledning att ägna oss åt sådant arbete överhuvudtaget 😉

Fast så snart man säger det blir det ju tydligt att alla tre centren förstås är viktiga, som alltid. Om vi inte hade huvudets nyfikenhet och insikter (och, ibland, åtminstone ett visst mått av självdisciplin 🧐) skulle vi ju inte vara intresserade av att göra något inre arbete överhuvudtaget. Och om vi inte den inre förankring och förmåga att vara närvarande i stunden som magen erbjuder, skulle vi inte kunna stanna kvar i utforskandet när det började bränna till inombords. Så magen och huvudet behövs verkligen också.

Men grejen är ju att som det där inre arbetet ser ut, så är det lätt att tro att vi klarar oss med huvudet och magen: med att faktiskt göra det och inte driva iväg till andra aktiviteter (eftersom inre arbete kräver tålamod), och att stanna kvar i processen även när det bränner till. Det är ju allt vi behöver för att, åtminstone till formen, kunna jobba med inre utveckling.

”Inre arbete” utan hjärtat?

Därför kan vi ägna oss åt inre arbete, hur nu vi personligen definierar det, i flera år, men ändå liksom inte lyckas lösa upp knutarna, på riktigt befrias från det ena eller det andra som håller oss kvar i gamla mönster. Och det är ju inte det att vi inte jobbar med känslor – den aspekten av hjärtat är ofta med. Känslor, självbild, relationer … allt sådant kan vara inslag på den inre resan, och voilà, alla center är representerade. Eller?

Nja. Det är ju centrens balanserade aspekter vi är ute efter, inte vad egot gör med dem. Och hjärtat, på den nivån, bistår med kärlek, medkänsla (inräknat kärleken till och medkänslan för oss själva) och förmågan att skapa det där trygga, öppna utrymmet där vi får lov att vara oss själva, precis som vi är, just nu. Utan allt detta kan vi visserligen arbeta både terapeutiskt och andligt, men den där djupgående, verkliga förändringen som vi är ute efter; transformation, förändring som uppstår inifrån för att någonting utvecklats, mognat, skiftat färg inom oss – för den behöver vi utrymmet, medkänslan, den öppna acceptansen. Vi behöver hjärtat ❤

Personlighetens rötter och det grundläggande missförståndet

Men behovet av hjärtats mer subtila, djupgående egenskaper i vårt inre arbete är inte den enda anledningen till att det sticker ut bland centren i det här sammanhanget. När det handlar om personlighet, inre utveckling och allting som får oss att vilja intressera oss för något vi kan kalla ”inre arbete” är hjärtat också den plats där allting tar sin början.

När vi kommer till det här livet har vi ingen uppfattning om något ”jag” (och än mindre, förstås, någon personlighet). Vår energi är fortfarande starkt sammanflätad med mammas, och vår ”identitet”, i den mån vi ens kan tala om det, är den essentiella verkligheten. Vi upplever en obruten kontakt med det som ofta kallas ”essensen”, och främst med en av fasetterna i dess energispektrum. När vi beskriver personlighetstyperna säger vi ibland att Åttan uttrycker den essentiella egenskapen livskraft, medan Trean uttrycker värde och Femman klarhet eller visdom – och så vidare. Det är som att var och en kommer till livet med en extra stark kontakt med en av de essentiella fasetterna. Den här essentiella kontakten ger hjärtat – som i ”hjärtcentret”, det ”sanna/djupa/andliga” hjärtat – sin näring, och vi är fullständigt öppna och mottagliga.

Men som människor är det vår utvecklingsväg att hitta vårt ”jag”, bli en individ och bygga upp ett ego. ”Ego” är därvidlag ingenting dåligt eller oönskat; en sund jagutveckling är en nödvändig del av livet som människa. Men tyvärr har den utvecklingen en oundviklig biverkning: vi förlorar efter hand vår essentiella kontakt. Ju mer egot stärker sin position, ju mer vi bygger upp bilden av vårt ”jag” och lär oss om vem vi är i världen, desto mer tappar vi kontakten med vem eller vad vi egentligen är, i vår sannaste identitet. I teorin skulle vi förmodligen kunna behålla den essentiella medvetenheten och kontakten även genom utvecklingen av vårt individuella jag, men det skulle kräva att våra vårdnadshavare speglade även den verkligheten tillbaka till oss, inte bara vår verklighet som mänskliga små ”jag”. Och eftersom ingen speglade samma aspekt av dem när de i sin tur växte upp, händer det aldrig (eller åtminstone mycket sällan).

Hjärtats förlust

Här uppstår det som Russ Hudson kallar the heart wound. Hjärtats näringstillförsel stryps, och det uppstår ett tomrum – ett metaforiskt sår. Om vi fortsätter på exemplen ovan betyder den upplevda förlusten av kontakten med livskraften (för Åttan) eller värdet (för Trean) att det känns som att hjärtat håller på att dö (hos Åttan) eller ekar tomt (hos Trean). Och på detta upplevda sår byggs hela personligheten upp.

Hjärtat är en absolut nödvändig del av oss. På den fysiska nivån vet vi det, eftersom vi dör när det fysiska hjärtat slutar fungera. Men det är precis lika sant på den energimässiga nivån — det energimässiga hjärtat är det som ger liv åt vår energimässiga varelse. Och även om vi på egots nivå inte är medvetna om exakt vad som känns som det gått förlorat, så förstår vi att det har med hjärtat att göra. Ett sårat hjärta bådar inte gott, så egot inser att det behöver styra upp saker och ting för att inte hela projektet ska köra i diket.

Egot tar tag i saken

Det ego vi bygger upp har ingen direktupplevelse av essensen – de två aspekterna är lite som olja och vatten; de blandar sig inte med varandra. Däremot dröjer det sig kvar vad vi kan beskriva som en doft av essensen, ett vagt minne av någonting fullständigt eller heligt. Så för egot står det klart vad vi måste göra: vi måste återskapa det som gått förlorat. (Naturligtvis har det inte gått förlorat; vi har bara tappat bort kontakten med det. Men det vet inte egot.)

Och här föds det som i Enneagramsammanhang kallas ”the passion”; snedsteget vi gör i tron att vi räddar situationen. Hjärtat måste få sin näring, så egot gör sitt bästa för att skapa, eller åtminstone imitera så gott det går, den energi som hjärtat längtar efter – den där livskraften, känslan av inre värde, eller vad det nu må vara. Och här börjar det se ganska bekant ut 😉: Åttan som ”gör liv” genom att starta saker, driva igenom dem, använda och fylla på sin kraft; Trean som ”gör värde” genom att uppnå saker, visa upp dem, använda och fylla på sin förträfflighet – och så vidare.

Och här – i den borttappade essentiella kontakten och hjärtats längtan – har vi fröet till hela personlighetsapparaten. Vi utvecklar strategier, fixeringar, reaktionsmönster, identifikationer … och allt i ett försök att, så gott vi kan, försöka rädda och skydda det vi upplever oss ha kvar av det där viktiga, viktiga hjärtat ❤️

Men … vad kan vi göra då?

Den naturliga impulsen, när vi ser och förstår hur det hänger ihop, är att säga: ”Okej, jag förstår. Jag måste bygga upp det där på riktigt.” Och vi kanske läser om vår ”hjärtpunkt”, alias integrationspunkt – den av kopplingar i enneagramsymbolen som går emot pilens riktning – och tänker att vi ska jobba på att bli mer sådana. Åttan ser Tvåan, och om det är en Åtta som verkligen är intresserad av inre arbete är det uppenbart hur Tvåans inkluderande och inbjudande perspektiv och förhållningssätt fungerar som ett – utmanande – motgift mot Åttans egna identifikationer och mönster. Trean tittar Sexan och förstår på samma sätt hur Sexans naturliga ”vi”-tänkande är lika läkande (och utmanande) för Trean. Och så vidare.

Eller så kanske vi vänder oss till dygderna – de befriade, balanserade och motsatslösa positiva energier som finns bakom den upplösta egoenergin. Åttan hör om oskuldsfullhet, Trean hör om äkthet, och även här är det uppenbart hur detta går stick i stäv med våra fixeringar och strategier och verkligen skulle innebära en förändring om vi lyckades utveckla dem.

Att ”göra mörkret medvetet”

Men vi utvecklas inte genom att täcka över det vid det här laget inflammerade såret i hjärtat med fina inlärda beteenden. (Det är dessutom osannolikt att vi lyckas upprätthålla sådana beteenden särskilt länge eller konsekvent, eftersom de inte uppstått naturligt, inifrån.) Som C G Jung sa: ”Vi blir upplysta inte genom att föreställa oss ljuset, utan genom att göra mörkret medvetet.” Han tillade också att eftersom det senare inte är någon särskilt lustfylld aktivitet är den heller inte särskilt populär 😉 – och nej, det verkar den ju inte vara. Egot prövar snart sagt vad som helst hellre än att ”sitta och koka i skiten”, som någon lite vanvördigt uttryckte det – det vill säga, stanna i de där mörka hörnen tillräckligt länge för att återerövra dem som en del av vår varelse, så att det börjar komma in ljus.

Men även om vi säger ”ja, jag vill verkligen medvetandegöra mörkret, säg bara hur jag ska göra”, så är det ju inte riktigt så enkelt heller. Visst, vi kan jobba med skuggterapi och självutvecklande övningar överlag – men vi kan inte gå inom oss själva och få en vägbeskrivning till alla de mörka fläckarna så att vi sedan kan gå dit och lysa upp dem. Vad vi måste göra är att börja i en helt annan ände: Vi måste bekanta oss med vårt djupare hjärta, under självbilderna, prestigen, reaktionsmönstren och alla våra olika fasader. Men hur gör man då det?

Det djupare hjärtat

För det är ju inte som om vi kan gå inom oss själva, lyfta bort all den där bråten som hamnat över vårt energimässiga, sårade hjärta och presentera oss. Nej, vi måste gå in och möta det som finns där – reaktioner, självbild, tvivel, fasader, längtan, besvikelser, hopp, försök att passa in och helt säkert en ganska stor sorg över alla dessa saker som kommit att skymma vårt sanna jag. Allt det – plus de glimtar av någonting djupare som vi kan skymta emellanåt – är vad vi ställs inför. Och då börjar vi, på riktigt, lära känna oss själva.

Hur man gör det här kan se lite olika ut från person till person, men någonting som nästan alltid hjälper är att hitta andra, likasinnade, som vill göra det tillsammans. Var och en möter sitt eget hjärta och gör sin egen resa – det är sant. Men när vi är flera som kommer samman och väljer att stanna upp med de här aspekterna av oss själva, på vilken nivå vi nu befinner oss, så händer det någonting. Det skapas en synergieffekt där det uppstår en närvaro som är större än bara summan av alla individerna – som om vår gemensamma längtan och uppriktiga önskan att möta oss själva ännu lite djupare öppnar för någonting … det som man i ett kyrkligt sammanhang kanske skulle kalla ”nåd”, och som jag personligen aldrig har hittat något bra namn för.

En djupdykning i hjärtat

Härom veckan kände jag att den här sortens gemensamma djupdykning i hjärtat ville få plats inom en snar framtid. Det blev i form av en upplevelsebaserad, tre timmar lång onlineworkshop den 4 december. Vi börjar klockan 10 och avslutar klockan ett, med en kvarts rast någonstans på mitten. (Workshopen hålls på engelska, men jag som pratar är svensk och det går bra att fråga om det uppstår oklarheter.)

Förutom lite bakgrundsfakta för att orientera oss i det vi gör kommer workshopen att innehålla guidningar, parövningar, feedback och öppet utforskande. Om du också vill vara med och möta ditt djupare hjärta i sällskap med andra som gör samma sak är du varmt välkommen att anmäla dig eller läsa mer här. Jag tror att det blir en fantastisk dag 😊❤️

När egot luras att bli intresserad av sanningen – välkommen att definiera dig! 😇

Inre utveckling

Enneagrammets popularitet växer explotionsartat, och det är ju himla kul. Men det är ju inte direkt så att det ökade intresset beror mest på att folk köar utanför dörren till lärare som jobbar med djupgående inre utveckling.

I stället handlar det oftare om att ytligare användningsområden av modellen får mer än tidigare. Och det i sig självt är ju inte fel – men mycket av den djupare meningen med modellen faller för det mesta bort på vägen. Enneagrammets verkliga värde, till exempel. Hur det reflekterar något sant på djupet – till skillnad från alla andra typologier och olika slags snillrika och ofta användbara system som folk tänkt ut. Och i allt detta faller dess verkliga syfte också ofta bort ur presentationen.

Av allt enneagramrelaterat som man hittar idag handlar det mesta om enneagramteori. Har vi flyglar? Har linjerna någon signifikans? Och hur är det med tritype/undertyper/att vi kanske inte alls är några typer/utvecklingsnivåer/sociala strategier/anknytningsstilar/fyll-i-ditt-favoritämne-att-diskutera? Och väldigt få av diskussionerna, böckerna och Facebookgrupperna fokuserar på att faktiskt använda Enneagrammet för inre utveckling, ökad självkännedom eller att verkligen förstå sig själv bättre, på riktigt. Det påminner om en av mina favoritmemer (från långt innan vi började kalla dem ”memer”) som visar ett vägskäl där en skylt med texten ”Gud” pekar mot en övervuxen, knappt synlig stig, medan en annan skylt som pekar mot en jämn, välunderhållen och bred gata bär texten ”Diskussioner om Gud”.

Men vänta – vad då ”verkliga syfte”?

Om vi tittar på Enneagrammets ursprung är det tydligt att det inte är utformat för team-building eller för att ge oss ett verktyg för ständigt förfinade självdefinitioner. Det betyder ju inte att det inte går att använda modellen till sådant – men om vi tar hänsyn till hur den från början uppstod och vad den är uppbyggd utifrån blir det lättare att förstå de problem man ofta stöter på när man vill använda den till sådana saker. (Om du är intresserad av Enneagrammets ursprung kan jag förresten varmt rekommendera en onlinekurs från The Shift Network: The Ancient Spiritual Origins of the Enneagram as a Path for Self-Discovery and Wholeness.)

Men visst, även till sådant som inte direkt handlar om inre utveckling kan Enneagrammet komma till användning. Det kan hjälpa en författare att skapa trovärdiga karaktärer. Det hjälper oss att snabbt beskriva en person ganska detaljerat. Det hjälper oss att förstå andra – familj, vänner eller kanske klienter i coaching eller terapi, elever eller vad det nu kan vara. Vi förstår hur folk fungerar snabbt, utan att behöva ställa mer än en bråkdel av alla de frågor som vi kanske behövt ställa om vi inte känt till Enneagrammet. Och sist men inte minst, det är ju KUL. Egot fullständigt älskar att definiera sig självt så detaljerat som möjligt. Och det kan verka till vår fördel.

I egots smak – på bästa tänkbara sätt

Så det där sista är verkligen inte menat som ett föraktfullt avfärdande. Sanningen är snarare att det kan bli vår räddning. Egot är ju nämligen inte helt sålt på inre utveckling om det ska vara på riktigt. Av uppenbara skäl: den utvecklingen innefattar ju att genomskåda mycket av våra defensiva egomönster och utvecklas bortom dem. Men många av oss har ett ego som gillar att OMGE SIG med sånt som påminner om inre utveckling. Det gillar tanken att vi kan göra oss själva bättre, lyckligare och mer framgångsrika, vad det nu betyder för oss personligen. Och av den anledningen kan Ennagrammets löfte om finfina självdefinitioner och förklaringar på vilka vi är och varför vi är sådana vara riktigt goda nyheter.

Men. Med det sagt var det ju inte därför Enneagrammet skapades, med sina nio punkter som representerar olika typer – eller perspektiv och filter genom vilka människor möter världen. Det skapades för att hjälpa oss att utvecklas. Oscar Ichazo satte sig inte ner för att utveckla ett coolt system för personlighetstyper. Han satte sig ner för att koka ner uråldrig, traditionell kunskap och erfarenhet och sedan smälta samman resultatet med den geometriska symbol som vi kallar ett enneagram.

Att lära känna både typerna och oss själva

En av de saker som Enneagrammet hjälper oss med är att hitta tillbaka till oss själva. Början på den processen, om den sker i enneagramvärlden, är ofta att ta reda på vilken punkt på cirkeln vi själva utgår ifrån; vilken grundtyp inom Enneagrammet som vi oavsiktligt identifierar oss med. Den delen av resan är väldigt meningsfull; man får inga extrapoäng för att man hittar sin typ snabbt (även om det förstås är helt okej om man gör det). Visst, vi kan göra ett par test och sedan gå till en coach för att få en typdiagnos, och på så sätt snabba upp förloppet. Men det är lite som att köpa en kakmix för att bli duktig på att komponera efterrätter: vi kommer visserligen fram till ett resultat, men vi lär oss inte särskilt mycket på vägen. Om någon säger att du är en Etta med en Tvåaflygel – vad ska du ens göra med den informationen? Om du ändå inte riktigt vet vad det innebär att vara en Etta så har du ju ingen nytta av den. Om för att veta vad en Etta är måste du veta något om de andra typerna också. En definition utan referensramar betyder ju inte särskilt mycket. Att verkligen förstå de olika punkterna – inifrån, så att säga – är en organisk process, och när man går igenom den känner man efter hand igen sig själva. Hur skulle man kunna undgå att göra det?

Så vi måste förstå vad typerna är, och vi måste förstå vad Enneagrammet kan säga oss om oss själva och vad det inte kan tala om. Som jag skrev om i ett inlägg på den engelska sidan — “Finding your type — the forgotten art of letting things take their time” (och i viss mån på Levande kraft-sidan i inlägget ”Bli nyfiken på ditt ’du-nika’ varande”), är det en väldigt tacksam kombination att utforska sig själv och Enneagrammets typer samtidigt, utan det omedelbara målet att hitta sin typ. Och just det, ja – en bra lärare behöver man också. Helst en som gjort detta själv och inte bara någon som läst in sig på typernas. För verklig inre utveckling börjar med att man lär känna sig själv.

Upplevelsen är nyckeln

En del säger: ”Vad menar du? Jag har lärt mig jättemycket om mig själv genom att få veta vilken typ jag tillhör!” Och ja, jo. På papperet. I teorin. Men självkännedom handlar, precis som ordet antyder, mer om en upplevelse än om information. Det är att uppleva – och, bokstavligen, känna – sig själv.

Här börjar egot skruva lite på sig. Visst ”upplevelse” låter ju bra – men är det inte också ganska oförutsägbart? Jag vill ha trevliga upplevelser. Jag vill må bättre. Någonstans här blir det dags att tala lite allvar med egot. Eller ja, det handlar förstås inte så mycket om att tala – egot talar ofta och gärna allvar med sig självt, där en del av egot som identifierar sig som Andlig och Mogen och Utvecklad läxar upp eller förmanar en annan del, som inte känns lika tilltalande. Men det är inte det som behövs här.

Här handlar det snarare om att dra tillbaka vår investering – i egot, i våra försvar och i vår personlighetsstruktur. Det är dags att bli bekant med en annan dimension inom oss själva; en som vi kanske, i brist på bättre ord, kan kalla för vårt djupare hjärta. Vi behöver den dimensionen för att kunna stanna med oss själva och våra upplevelser även när det hettar till, för att kunna säga ”ja” och ”välkommen” till oss själva. Utan det – om vi inte kan stanna upp med det vi upplever, med oss själva – händer det ingenting. Och utan den inre, medvetna upplevelsen av oss själva uppstår heller ingen verklig självkännedom – även om vi från en säker källa fått höra att vi är en Sjua med Sexaflygel som just nu lever och verkar på utvecklingsnivå 4, med en dominerande social instinkt och en självbevarande ”blind-spot”.

Att snappa upp vittringen från det djupare hjärtat

Precis som vi i vardagen förhåller oss mycket mer till våra mentala berättelser om livet än den faktiska verklighet som är livet, har vår vardagliga kontakt med hjärtcentret mest att göra med känslomässig reaktivitet (och ja, det innefattar även undertryckandet av känslor), och inte så jättemycket att göra med det här djupare hjärtat. Men vi har viss kontakt med det. Vår subtila längtan, den där aspekten inom oss som gör oss beredda att stanna kvar i en upplevelse även när det gör ont; som inte omedelbart vill dränka eventuell smärta i choklad, alkohol, adrenalinkickar eller bara vardagsgöromål. Vår längtan efter sanningen kommer från det här djupare hjärtat inom oss.

Vår resa in i och med det djupare hjärtat är ett annat inlägg, eller till och med några stycken. Här och nu räcker det att vi snappar upp vittringen från det. En aning av inre mod; ett slags minne av villigheten att vara med det som är – det är det som krävs för att vi ska vara okej med att stanna kvar i det som sker inom oss, för att vi ska vara nyfikna nog för att inte falla tillbaka i våra dissociativa favoritmönster med nästa andetag.

Vår nyfikenhet och villigheten att tillåta och utforska det vi upplever – i realtid eller i efterhand – leder oss steg för steg tillbaka till oss själva, bortom personligheten, men kastar samtidigt ljus över den. Vi lär känna oss själva. Vi blir vän med oss själva – vårt verkliga, osminkade jag, utan egots rustning. Och allt började med att egot blev entusiastiskt över en personlighetstypologi. Är det inte coolt, så säg! 😊❤️

Extatisk sammansmältning eller självutplånande osynlighet? Vad är vad hos Nior?

Instinkterna

När det gäller Nior hör man ofta ordet merging nämnas i engelska beskrivningar – att smälta samman med någon eller något. Många Nior känner igen sig här. Men den här sammansmältningen kan hänvisa till olika fenomen som gör förståelsen grumlig och stjälper snarare än hjälper när vi vill förstå Nior och/eller fenomenet instinktiv attraktion. Häng med, så bringar vi lite reda i begreppen!

När man tittar i en engelsk synonymordbok ser man att merging har tre huvudsakliga nyanser: att kombinera, förena eller smälta samman. Det är väl ganska tydligt vartåt det lutar? Det handlar inte om samarbete, eller om ”gemenskap mellan”. Nej, det handlar om att två saker – individer eller företag, till exempel – blir till en. De blandas med varandra till den grad att de, tillfälligt eller permanent, förlorar sina skilda identiteter.

Men det slutar inte där, och det är här som förvirringen kring Nian börjar. Nians personlighet beskrivs ibland som en som gärna smälter samman. Men vad menar vi med det? Tja, det beror på vad vi syftar på. Åtminstone för våra syften i den här artikeln skulle vi kunna prata om aktiv eller passiv sammansmältning – eller, kanske, expansion å ena sidan och kontraktion å den andra.

”Merging” som instinktivt fenomen

När vi använder merging eller pratar som sammansmältning som något instinktivt, är det en aspekt av den sexuella instinkten. Det är förmodligen den aspekten som bär ansvaret för att den sexuella instinkten kallats så olyckliga saker som ”en-till-en” eller till och med ”intimitet”; namn som är gravt missvisande. Den här sammansmältningen handlar inte om ”oss” – vilket de olika aspekterna av den adaptiva (även kallade sociala) instinkten gör, där vi relaterar ömsesidigt. I stället är detta en expansion av mig – min energi som expanderar.

Inte heller handlar den här sammansmältningen om hjärtat. Det är inte frågan om känslomässig närhet, mysig tvåsamhet. I stället har merging ett element av begär, en intensiv energi: en känsla av sug snarare än längtan. Det handlar om ett totalt engagemang, om att överlämna sig helt och fullt till någonting, i stunden, inte som en mental föreställning (oavsett hur innerlig den känns). Det handlar också, utan undantag, om ett aktivt engagemang.

Driften att smälta samman: en aktiv kvalitet

Vi kan smälta samman på det här viset med musik, med naturen, med en upplevelse, med en annan individ – men när vi gör det handlar det om att bli till ett, inte om tvåsamhet. (För att vi ska kunna relatera till andra, däremot krävs det att vi är två och att vi tar med den andra personens ”annan-het” i ekvationen. När det sker handlar det ofta om en aktivitet i hjärtcentret, och om det är instinktiva drivkrafter inblandade kommer de från den adaptiva instinkten, inte den sexuella.)

Det här är någonting som vi skulle kunna kalla ”aktiv merging”: Två saker (eller vad det nu är) smälter samman, med ett visst mått av extas – eller åtminstone en stark känsla av tillfredsställelse.

När Nior har den sexuella instinkten i topp är de ofta (men inte alltid) starka och entusiastiska ”mergare”. De smälter samman med nära och kära – men också med musik, med upplevelsen av att gosa med ett husdjur, med upplevelsen av smaker eller dofter. Samtidigt finns det många andra Nior, som inte alls känner igen sig i det.

(Om du är nyfiken på instinkterna, ta en titt på den kommande instinktskursen!)

”Merging” som ett psykologiskt fenomen

Men resten av Niorna då? Ibland hör vi beskrivningar om ”merging” hos Nior som får det att låta som ett helt annat fenomen. Det är för att det är ett helt annat fenomen 😉.

En genomsnittlig Nia porträtteras ofta som en som vänder kappan efter vinden, som följer de övergripande trendernas i den närmaste omgivningen och anpassar sig till det rådande klimatet enligt principen ”minsta motståndets lag”. Och om vi tittar i ordboken igen verkar väl orden kombinera, förena och smälta samman stämma rätt bra som beskrivning av den tendensen också – eller? Ja, jo, kanske det. Men med en hela annan attityd.

Passiv tillbakadragenhet, inte aktivt engagemang

Den instinktiva, aktiva sammansmältningen som vi just pratade om är engagerad och har en känsla av driv och njutning. Att låta sin personlighet lösas upp i gruppens övergripande energi (och ibland kan det vara en så liten grupp som två personer), som Nior – och många andra, emellanåt – tenderar att göra är en passiv handling, inte aktiv. Den kännetecknas av undvikande, inte engagemang.

När jag smälter samman på detta mer passiva sätt, handlar det inte om att ge mig iväg mot, eller in i, någonting som drar mig till sig. I stället handlar det om att slippa. Jag vill inte riskera att ställas till svars för mina avvikande åsikter eller val, så jag väljer det som de andra väljer och invänder inte mot deras åsikter (åtminstone inte högt). Jag väljer mina strider (ibland klokt, ibland på ett sätt som blir destruktivt för mig). Jag håller mig undan. Jag följer det smidigaste flödet. Jag låter helt enkelt min partner, mina föräldrar, mina lärare eller mina vänner färga av sig på mig, så att jag inte behöver ge uttryck för mina personliga åsikter eller önskemål. Det kan bero på att jag lärt mig att inte ens se efter vad jag själv känner och tycker, eller också kanske jag är medveten om mina tankar och känslor men ogärna vill uttrycka dem om de riskerar att strida mot någon annans.

Ser du skillnaden i energi?
Den är radikal.

Ordet merging kanske har hittat in i beskrivningarna av enneagramtyperna och instinkterna från flera olika håll. Det viktiga är att vi förstår skillnaden mellan den instinktiva impulsen och tendensen att sudda ut sig själv och försvinna in i andras personlighetsdrag eller önskningar.

Expansion; att bli större

Om du själv är en Nia – och ännu mer, om du har den sexuella instinkten i topp och instinktiv sammansmältning är bekant för dig – är skillnaden antagligen tydlig. I det ena sammanhanget är du engagerad i något, du njuter av det och du söker aktivt efter den här sammansmältningen. Du kanske går upp i någonting annat, men det betyder inte att du försvinner. Snarare blir du större. Det är som om dina tentakler, om du haft sådana, aktivt sträcker sig ut för att fläta sig in i föremålet för sammansmältningen.

Krympa: smälta in och lösas upp i omgivningen

I det andra sammanhanget är det som om du krymper, eller som om du blir genomskinlig. Om du hade haft tentakler skulle de varit helt hoprullade eller indragna. Du försöker göra din energi så liten som möjligt, så att du kan slinka under radarn med andra, eller i världen som helhet. Den här energin säger: Jag vill helst inte bli inblandad, jag tar samma som de eller Jag går med på deras önskemål, så länge det innebär att jag kan fortsätta gömma mig. Här är målet att försvinna, inte att bli större.

Om du inte är någon Nia eller har en stark merging-aspekt själv, men du har varit föremål för den första, önskade, aktiva sammansmältningen, så kan du förmodligen också se att det är olika saker! Skillnaden mellan det och att försöka få en åsikt ur en Nia som ägnar sig åt den passiva varianten är högst påtaglig 😉.

En kommentar om värderingar

Det är lätt att börja värdera när man pratar om sådant här. Men försök låta bli det om du kan. Starka ”mergare” kan berätta om tillfällen där deras sammansmältningsiver varit till förfång för dem. Visst, det är livsbejakande, men det också potentiellt beroendeframkallande, som alla dessa saker kan bli när egot slår klorna i dem och skruvar upp intensiteten. Och för mig, som Åtta (och bara ett exempel), kan jag se tillfällen då det vore guld värt att tona ner min personlighetsenergi några snäpp. Det är inte det att det ena är bättre än det andra. Och det är inte bara Nior som gör de här sakerna. Och de Nior som gör dem, gör inte alltid bara det ena eller det andra.

Poängen är att det ena handlar om instinkt, det andra om personlighet – och, i viss mån, vår individuella historia. När vi lär oss skilja mellan dem blir beskrivningarna tydligare, och vår förståelse för oss själva, våra vänner och typerna fördjupas. Det är allt. Och väldigt mycket ❤️

Är ”positivitet” i själva verket ett sätt att bypassa smärta, olust eller negativitet?

Grupper inom Enneagrammet, Inre utveckling

I enneagramcirklar hör vi ibland begreppet ”positivitet” eller ”positiv inställning” nämnas som en del av vissa typers typstruktur. Termen kommer ursprungligen från Don Risos beskrivning av harmonigrupperna, som berättar om typernas primära reaktionsmönster. Jag skrev om den här positiviteten – vad den åsyftar och inte – häromdagen i artikeln Den verkliga innebörden i ”positivitet” hos Sjuor, Nior och Tvåor.

Då och då hör jag folk kommentera att den här positiviteten är (eller åtminstone erbjuder) en bypass-mekanism; en chans att vifta bort svåra, oroande, tragiska eller irriterande delar av livet och ta sin tillflykt i ”att se saker och ting från den ljusa sidan”. Men det, och vilken roll positiviteten spelar i personligheten när det händer, är tämligen mångfacetterat.

Först av allt vill jag betona att jag absolut håller med om att forcerad, tvångsmässig positivitet är ett hinder för inre utveckling. När vi använder positiviteten så blir den ett giftigt (och ganska terapiresistent) sätt att undvika att se, utforska och till sist lösa upp bortvisade, undertryckta eller mörka delar av oss själva och andra. Men det är inte nödvändigtvis detta personlighetens positivitet leder till. Att säga att positivitet är lika med bypass är som att säga att knivar är lika med mord eller att solen är lika med hudcancer. Och förmodligen vittnar det mest om en viss förvirring när det gäller de aspekter av personligheten som harmonigrupperna handlar om.

En ”coping strategy” är ett balansverktyg

De mönster och strategier vi utvecklar och använder är verktyg, precis som en yxa är ett verktyg. Om jag vill klyva ett vedträ är yxan perfekt, och det vore svårt att göra ett tillfredsställande jobb utan den. Om jag vill rista in bokstäver i en träplanka är den inte lika perfekt längre, men förmodligen fortfarande bättre än att försöka klösa i träet med fingrarna. Och om jag vill ge någon akupressur och använder yxan som verktyg blir resultatet förmodligen katastrofalt. Men det är samma yxa hela tiden. Den är inte i sig själv dålig, bra, användbar, onödig eller obalanserad. Den är bara ett verktyg.

Det fungerar likadant med våra mönster och strategier. De finns ju där av en anledning: de fyller en funktion. Ibland fyller de funktionen perfekt; andra gånger blir det inte lika lyckat och emellanåt blir det jättefel – men om resultatet alltid blev dåligt skulle vi ju inte behålla verktyget.

Egot – mästermanipulatören

Så, händer det att Nior, Tvåor och Sjuor använder sin verktygslåda för att undvika smärtsamma saker? Visst. (Precis som det händer att resten av oss gör det. Att någonting finns med en beskrivningen av en viss typstruktur betyder ju inte att andra är fullständigt befriade från det.) Men grejen är att det inte behöver göra det. Det är inte verktyget, det är hur vi använder det.

Det är samma yxa hela tiden. Den är inte i sig själv dålig, bra, användbar, onödig eller obalanserad. Den är bara ett verktyg.

När det gäller opportunism bland våra inre resurser är egot en stjärna. Och vanligtvis lyser den mest i riktning mot smärtfrihet och den väg som erbjuder minst motstånd. När det gäller smärta är ju den uppenbara flykten att dra åt positivitet, möjligheter och optimism. Men egot har tagit många psykologiska funktioner i besittning, inte bara den här. Så hur ser det ut hos de andra två harmonigrupperna? Låt oss ta en närmare titt på dem.

”Kompetens” — känslorna tar vi senare, tack!

Å ena sidan har vi kompetensgruppen, hit Ettor, Treot och Femmor hör (och dit andra typer också går för att doppa tårna eller, emellanåt, ta en längre simtur). Deras ”coping strategy” eller reaktionsmönster handlar om rationellt tänkande – att förhålla sig neutralt, skriva listor, tänka strategiskt, fokusera på den objektiva verkligheten (i den mån den existerar) och inte blanda in sina känslor i ekvationen.

Låter det som att det skulle kunna innebära frikort från personlig smärta och mörker? Naturligtvis. Den enda anledningen till att ”positivitet” har blivit ett rött skynke ur terapeutiskt perspektiv är att det fått ett uppsving i modern tid och försöker se utvecklat ut. Men att fly från känslor in i rationalitet och logik är ju inget nytt alls. Sett ur egots perspektiv erbjuder det en trygg utväg från att behöva känna eller ens närma sig smärta på det emotionella planet.

Så ”kompetens” utgör en lika finfin flyktväg som positivitet. Det är bara så vanligt i samhället att detta antingen betraktas som självklart eller passerar helt under radarn (vilket som sker beror sannolikt på hur mycket inre arbete vi gjort och hur förtjust vårt ego är i just den här flyktmetoden). Den tredje gruppen är dock lite knepigare.

”Känslouttryck” — så länge känslorna finns med på gästlistan

Riso-Hudson-skolan brottades länge med namnet på den här gruppen. Först kallades typerna ”reaktiva”, med hänsyftning på deras emotionella reaktivitet. Men alla tre harmonigrupperna är ju reaktiva på sitt sätt, så det fungerade inte riktigt. Då försökte Russ Hudson med namnet ”(matcha min) intensitet”, men det blev också problematiskt eftersom biten inom parentes var viktig, men ofta föll bort. Och till sist landade han i namnet emotional realness, det vill säga bokstavligt översatt ”känslomässig äkthet”, där jag på svenska ofta går tillbaka till ”intensitet” (eftersom jag tyckt att det fungerat lika bra och eftersom termerna ändå behöver förklaras). I det tidigare blogginlägget kallade jag det ”känslouttryck” för att hålla mig lite närmare den aktuella engelska termen.

Men vilket namn vi än föredrar, och hur vi än översätter det, krävs det lite kött på benen för att bli användbart. Fyran, Sexan och Åttan, som utgör den här gruppen, är alla känslomässigt uttrycksfulla på olika sätt. Men redan där måste vi hejda oss lite och börja särskilja. Det är ju inte så att de automatiskt är bekväma med att uppleva (och än mindre ge uttryck för) alla tänkbara känslor och nyanser. (Åttor är till exempel kända för att ha lätt för att uttrycka ilska, men de är lite lika bekväma med sorg, och absolut inte med rädsla – till exempel. Egot har en massa åsikter om vilka känslor som är okej att uttrycka, till vem och i vilka situationer.) Men det är inte bara det. Den här gruppen karaktäriseras också av sin önskan om – eller ibland, sitt krav på – respons. Det är inte det att omgivningen måste hålla med, nödvändigtvis, men det behövs någon form av reaktion. (Det är det som gör att parentesen är viktig när man kallar gruppen ”(matcha min) intensitet”.)

Men, känslor, alltså – är inte det bra då?

När egot annekterar våra psykologiska funktioner är det sällan i riktning mot mer närvaro och medvetenhet.

Så, i alla fall. Den här gruppen tar ju med känslorna i beräkningen? Särskilt de negativa, verkar det som? De här typerna är känslomässigt uttrycksfulla. Så gör inte de rätt, då? Men det här är det blir intressant. Det visar sig snart att man effektivt kan fly undan upplevelsen av sina känslor genom att uttrycka dem.

”Gömstället” för öppen ridå – ”cameo style” eller i förklädnad

Så blir det förstås inte alltid. Ibland är det just genom att uttrycka våra känslor som vi faktiskt kan komma i kontakt med dem, särskilt om uttrycket sker i ett terapeutiskt sammanhang, framför en målarduk, på ett dansgolv – ja, du förstår. Men lika ofta händer precis det motsatta.

Ett sätt för oss att fly det som pågår inom oss är att skruva upp en känsla som egentligen bara maskerar en annan. Det är det som händer när Åttan jag nämnde tidigare blir arg och gapig, när den djupare sanningen i själva verket är att ilskan täcker över en rädsla som hen inte vill kännas vid (eller ens inser existerar), eller någon annan känsla som hen betraktar som svag och föredrar att inte undersöka närmare.

Det visar sig snart att man effektivt kan fly undan upplevelsen av sina känslor genom att uttrycka dem.

En annan form av känslouttryck som egot använder sig av är drama. Låt säga att någonting gör mig ledsen. Men i stället för att uppleva och utforska mitt verkliga ”ledsen” uttrycker jag det. Jag slår på stora trumman, dramatiserar och, kanske, överdriver känslan. Kanske jag gråter och klagar; jag kanske snyftar förtvivlat – men jag är mer upptagen av storyn kring känslan än med att uppleva och bearbeta den. (Den här egostrategin kan i stället ge oss associationer till Fyran. Men återigen – alla kan göra bruk av alla sorters strategier, beroende på sammanhanget.)

”Medvetenhet är rätt, omedvetenhet är fel”

Den bortgångne mystikern Osho sa en gång: Medvetenhet är rätt; omedvetenhet är fel. Det var ett svar på en fråga om just rätt och fel och ett försök att säga att det inte nödvändigtvis är vad vi gör. Snarare handlar det om vår motivation och, till sist, med vilken sinnesnärvaro (och, förstås, närvaro i hjärta och mage 😉) vi gör det.

Det här gäller nästan allting i livet, och det är definitivt sant när det handlar om våra coping strategies och reaktionsmönster. När egot annekterar våra psykologiska funktioner är det sällan i riktning mot mer närvaro och medvetenhet 😉. Vad Enneagrammet kan göra är att visa oss vartåt våra tendenser drar och varsamt visa på mönster och ”det är bara sån jag är!” som vi kan vilja ta en närmare titt på ❤️

Den verkliga innebörden i ”positivitet” när det gäller Sjuor, Nior och Tvåor

Grupper inom Enneagrammet

I enneagrambeskrivningar kan man ofta läsa att Nior, Tvåor och Sjuor har en “positiv inställning”. Men vad menar man då? Visst finns det väl tillräckligt med sura Nior, tjatiga Tvåor och otåliga Sjuor i världen? Är de verkligen så himla positiva alltid? Här tänker jag bringa lite reda i förvirringen 😊

Termen “positiv inställning”, eller vad vi nu väljer att översätta positive outlook till, uppkom när Don Riso upptäckte den gruppering inom Enneagramet som han kallade ”harmonigrupperna”. De matchade inte någon befintlig gruppering i cirkeln, till exempel centrens triader eller horneygrupperna, men de hade ändå sin egen symmetri. Harmonigrupperna talar om hur typerna reagerar på konflikt, svårigheter och, tja, livets händelser i största allmänhet, och avslöjar de mönster och reaktioner de ofta faller tillbaka på.

Positivitet, kompetens och känsloutryck

Don Riso identifierade tre ”harmonigrupper”. En kallade han ”Kompetens” (Trean, Ettan och Femman). En annan fick heta ”Känslouttryck” (Sexan, Fyran och Åttan) och den sista då ”Positivitet” (Nian, Tvåan och Sjuan). Den som är uppmärksam ser att grupperna, precis som centertriaderna och horneygrupperna, är uppbyggda kring var och en av de primära typerna (Trean, Sexan och Nian på den liksidiga triangeln). Utöver det inkluderar de ”grannens granne” på vardera sidan. Och naturligtvis behöver alla namnen förklaras. Ett namn är ju bara en referens, inte en komplett beskrivning. Men i det här inlägget ska vi titta närmare på just den ”positiva” gruppen., eftersom den verkar vara den som oftast faller offer för missuppfattningar och lite för snäva tolkningar.

Precis som alla namn på grupper och fenomen inom Enneagrammet (och nästan överallt annars) går det inte att läsa ordet ”positivitet”, tolka det fritt och tro att det ska förklara någonting (eller ens alltid stämma). Termen pekar på någonting, och som ”pekverktyg” påminner den mig om ett helt resonemang, en hel beskrivning. Det är som med kartan och terrängen igen. Om namnet (kartan) skulle täcka in hela innebörden i vad det representerar (terrängen) skulle det bli enormt omfattande. Så vi måste komma ihåg att ”positivitet” är ett namn, inte en beskrivning.

Men vad är det då för positivitet det handlar om? Ja, det är ju definitivt inte så att Nior, Tvåor och Sjuor alltid är muntra och optimistiska, eller att de ens alltid ser saker och ting från den ljusa sidan. Som jag skrev redan i början har vi väl alla mött buttra Nior, gnälliga Tvåor och rastlösa Sjuor som inte direkt associerat till ord som ”uppåt” och ”glädjande”. Så vad betyder ”positiv” här, egentligen? Närmast svaret kommer vi faktiskt om vi skruvar om filtret och ser det som ”icke-negativ” i stället.

Olika slags ”icke-negativitet”

Många beskrivningar av den här gruppen menar att de ser världen med rosafärgade glasögon – men det är en oerhört stark förenkling. Visst, det kan hända att de, som grupp, snarare gör misstaget att vifta bort någonting än att oroa sig till överdrift eller älta det som varit. Som grupp. I regel. Då faller positiviteten över i en sorts ”bypass”-funktion som jag ska återkomma till i ett senare inlägg. (Det är förstås också så att det här inte är unikt för Nior, Tvåor och Sjuor. Det är bara mer relevant som del i beskrivningen av deras typstrukturer än det är för de övriga sex typerna. Och det gäller naturligtvis såväl ”bypassen” som positivitet i övrigt och de olika beskrivningarna nedan.)

Så vad betyder ”positiv” här, egentligen? Närmast svaret kommer vi faktiskt om vi skruvar om filtret och ser det som ”icke-negativ” i stället.

Så om det inte är rosafärgade glasögon, vad är det då? Jo, vanligtvis är det någonting i stil med:

en orientering bort från det olustiga ”negativa”
en orientering mot framtiden där man ser olika lösningar (i bästa fall) eller vad som helst annat som är roligare (i sämsta fall)
att lugna ner det upprörda och/eller tala ut om saker

Orientering bort från

När hittar vi den klassiska Nian (men så klart inte varje Nia-individ, och definitivt inte hela tiden). Om någonting nedslående/smärtsamt/obekvämt händer möter jag det med en attityd i stil med: ”Okej, det hände. Det går inte att göra något åt nu. Kan vi fokusera på något annat?” Om det negativa är oenighet bland människor i min närhet (eller ännu värre, högljudd och aggressiv oenighet bland människor i min närhet) blir det någonting i stil med: ”Blanda inte in mig i det där.”

Det är alltså inte det att Nian måste vara gladlynt och leende (även om hen kan försöka släta över osämja, beroende på omständigheterna). Det är inte det att hen alltid, eller ens oftast, försöker förändra ett negativt klimat till ett positivt. Det handlar mer om ett undvikande av negativitet, smärta, olust och oenighet.

Orientering mot framtiden

Den här tendensen ser vi starkast hos Sjuan. Precis som Niorna undrfar Sjuorna varför man ska älta smärtan/eländet/obehaget här och nu när det ändå ser annorlunda ut i morgon (eller där borta). Men när Sjuorna gör det är det med en air av: ”Okej, det hände. Hur går vi vidare?” Vartåt ska vi jobba nu? Sjuor vill komma någonstans. Det kanske gick fel den här gången, men om vi överhuvudtaget ska uppehålla oss vid det ska det vara för att se hur vi kan göra det annorlunda nästa gång.

Lugna ner det upprörda

För Tvåan handlar det inte främst om att komma ifrån det negativa – varken ”bort ifrån” eller ”in i framtiden”. Tvåans personlighet behöver inte vika undan för negativiteten som sådan – åtminstone inte så länge den inte gäller Tvåan personligen. Om ”du” mår dåligt kan ”jag” finnas där för dig. Och som Tvåa gör jag det med glädje.

Jag finns här för att ta hand om dig, för att erbjuda någonting positivt. Jag intresserar mig för dig och vad du går igenom – vad vi, just nu, går igenom tillsammans. Du kan tala med mig, och du kommer att klara dig igenom det här.

Om det jobbiga händer mig själv som Tvåa tar min motvilja mot negativitet främst uttrycket att jag fokuserar på att hjälpa någon annan (eller något annat), så att jag slipper sjunka för djupt ner i det.

Det viktigaste är vad det inte är 😊

Alla de här versionerna av positivitet har en underton av ”vi ska ta oss förbi det här, i morgon är en annan dag eller om jag stirrar ner i avgrunden för länge kanske jag sugs ner i djupet. Det handlar inte om glättighet eller optimistiska utbrott. Båda de sakerna kan uppkomma utifrån ”positiviteten”, men de är inte vad den är. I stället handlar det om att inte vilja fastna i det negativa, inte låta det ta över. Det är inte det att jag i den här gruppen alltid är uttalat optimistisk – det är snarare det att jag vägrar ge efter för motgångar och smärta.

Som jag sagt flera gånger redan beskriver det här inte individen, och inte alltid. Även personer i den här gruppen blir besvikna, sura, ledsna och arga. De faller ibland, de också. Och de lider. Vi är lika mänskliga, allihop. För att förstå etiketten positivitet på rätt sätt måste vi komma ihåg att det den beskriver är en typstruktur, inte nödvändigtvis en person. Med olika uttryck beroende på personens inre balans beskriver den ofta även personen – men när den inte gör det finns det många förklaringar.

Som så många andra namn eller representativa etiketter inom Enneagrammet pekar ”positivitet” på någonting. När vi får en känsla för vad detta någonting är, i stället för att bara stirra på själva ordet, kommer vi närmare de typer det beskriver.