Apropå inlägget om Treans inre kritiker hörde jag idag någon säga: ”Men det är ju inte bara Treor som söker framgång. Sociala Tvåor tänker: Om jag är framgångsrik kommer alla att älska mig. Treor tänker: Om jag är framgångsrik har jag ett värde. Sjuor tänker: Om jag är framgångsrik kan jag göra vad jag vill. Och Åttor tänker: Om jag är framgångsrik kan ingen styra mig.”
Sådana diskussioner uppstår ibland — om ord, definitioner och vikten av att hitta rätt. Det är en legitim diskussion. Det är inte oviktigt vilka ord vi väljer när vi talar om energier och personlighetstyper. Det här innebär en klurighet för oss som vill gå djupare med Enneagrammet: vi är hänvisade till att använda ord för att beskriva drivkrafter, energier och inre dynamik. Men orden räcker inte riktigt till, vilket innebär att vi måste se längre än till orden. Det är som om vi använder orden som en buss fram till en känsla, upplevelse eller inre medvetenhet om av vad orden pekar på — men när vi väl kommer fram tid måste vi kliva av bussen och ta till oss den personliga upplevelsen. Annars kommer Enneagrammet att förbli ett mentalt koncept, och som sådant har det ganska begränsade användningsområden.
Ord kommer alltid att ha belastningen att vi alla, oavsett om vi vill eller inte, läser dem utifrån vårt perspektiv, med det personliga filter som vi redan har. Ju mer vi känner till hur det filtret ser ut, och ju mer medvetna vi är om det i vardagen, desto mer neutralt kan vi förstås läsa ett ord — men det personliga filtret kommer aldrig att försvinna helt, och vi vet inte exakt hur andras filter ser ut.
Jag gillar den illustrativa anekdoten om en kvinna som deltog i en introduktionskurs om Enneagrammet som jag höll en gång. Hon kunde inte riktigt få klart för sig om hon var en Tvåa eller en Sexa (hon var en Sexa 😉 ), och när hon tog upp sina funderingar med mig hänvisade jag till de grundläggande rädslor som Don Riso och Russ Hudson talar om. ”Vilket låter mest som något du skulle bekymra dig över”, frågade jag, ”att inte känna dig älskad av människorna runtomkring dig eller att stå utan stöd och vägledning och inte ha någon att fråga om råd?” (Jag minns inte exakt hur jag formulerande mig, och förmodligen lade jag ut texten lite mer. Men det här var i alla fall sammanfattningsvis vad jag frågade.) Kvinnan funderade en stund och tittade sedan på mig med ett lätt stressat uttryck i ansiktet. ”Ja, det måste ju vara att inte vara älskad”, svarade hon. ”Vem skulle jag då lita på??” Hon var en Sexa. För henne var kärlek synonymt med tillit, och det var tilliten som var det viktiga.
Det vi behöver komma ihåg i beskrivningarna av typerna är att det sällan handlar lika mycket om vad vi gör som varför vi gör det. Treor har ett speciellt förhållande till konceptet framgång— framgång är viktigt, och det är viktigt på ett sätt som ofta kommer i vägen för verklig närvaro, glädje, lycka, frid och andra saker som alla människor längtar efter. Tvåor har samma speciella förhållande till konceptet kärlek, med samma konsekvenser. Det betyder förstås inte att andra typer inte också söker kärlek (alla på vårt eget sätt, av våra egna skäl och med våra egna definitioner). Och så vidare, runt hela cirkeln. Frågan är varför, och det tydligaste kännetecknet på att det är någon personlighetsagenda som spinner i bakgrunden är att vi hamnar där vi inte vill, gång på gång, på grund av det koncept som vi har ett ”speciellt förhållande” av den här typen till. Var fastnar du oftast?