typning

Nu har jag sett det på flera ställen igen: Människor som suckar av lättnad när de ser att en viss enneagramlärare betonar att Enneagrammet är ett verktyg för att se egots strategier och att personlighetstypen inte beskriver den du verkligen är.

Och ja, det är ju fantastiskt, kanske. Eller också är det kanske inte det? Faktum är att jag inte tror att jag någonsin hört någon enneagramlärare påstå att vi är vår personlighet. (Men jag har väl i och för sig inte hört alla.)

När semantik får ersätta insikt

Poängen är att vissa människor tycks haka upp sig på att en del säger ”Jag är en Fyra”, eller ”Han är en Åtta.” ”För det ÄR han ju inte”, förklarar de ivrigt, ”vi ÄR ju inte vår personlighet.” Nej, det är vi inte, inte ens med små bokstäver. Vi har en personlighetstyp. Vi är någonting helt annat. (Lustigt nog har samma personer oftast inga problem med att säga att de är svenskar, ekonomer, föräldrar, män/kvinnor eller andra sådana epitet. Och det är ju det som är grejen — alla förstår att det inte är vad (eller allt) de ”är”. Så varför blir det så skitnödigt just kring Enneagrammet?)

Många förefaller lägga stor vikt vid det här. Problemet är att den övervägande delen av dem verkar sakna förståelse för vad det då är vi är. Och det är väl inte så konstigt. Det är en ganska stor uppgift att skaffa sig en uppfattning om det … Men det känns lite ihåligt för mig att få det här förklarat av mig av språkpoliser som hävdar att man får människor att tro att de är sin personlighet (eller något annat) genom att fråga: ”Är du en Tvåa?” Naturligtvis är olika enneagramlärare olika bra på att visa människor vad ”typ” egentligen är och inte. Men den förmågan handlar i mycket högre grad om lärarens egen utveckling och närvaro. Vilken terminologi vi använder är mindre viktigt.

Vad är du då?

En del vill förstås också dra det längre. Eftersom jag inte är min personlighet, menar de, kan jag liksom lösa upp den (eller genomskåda egot) och sedan bli lite vad jag vill. Men där tror jag att de kör i diket. Visst ökar friheten ofantligt när vi hittar den där närvaron och faktiskt börjar kunna välja. Men den mänskliga form jag har här på jorden kommer alltid att ha en ”smak”, en energikvalitet, ett visst vibrationsmönster. På samma sätt kommer jag att fortsätta vara kvinna, lite längre än genomsnittet och ha en näsa med lätt skidbacke-profil. Och nej, jag är inte de sakerna heller. Men de utgör en form som ”jag” (vad nu det är) har under min tid på jorden.

Den mänskliga form jag har här på jorden kommer alltid att ha en ”smak”, en energikvalitet, ett visst vibrationsmönster. På samma sätt kommer jag att fortsätta vara kvinna, lite längre än genomsnittet, och ha en näsa med lätt skidbacke-profil.

Min personlighetstyp är lite som grundformen på min näsa; den kommer inte att förändras. Det är bara att gilla läget. (När det gäller personligheten är det förstås ännu mer bara att gilla läget än när det gäller näsan. Näsor kan man ju operera 😉.) Till skillnad från näsor kan personligheter dock utvecklas och bli mer balanserade ❤️.

Typkombinationer och tabeller

Sedan finns det ju lite mer sansade varianter också. ”Tritype”-teorin (att vår personlighet utgörs av en kombination av vår mest dominerande typ i respektive triad). Eller synen på personligheten som en kombination av grundtypen och de två punkter som den är sammanbunden med genom pilarna (eller linjerna) i modellen. Eller föralldel att vi ”är” alla nio typerna. Det är förstås sant, på ett vis. Vi kan rangordna typerna inombords, och garanterar hittar något vi känner igen hos dem alla. (Det här fenomenet skrev jag om under rubriken ”Rainbow typing” — a note on Enneatourism.) Men Enneagrammet handlar inte om att räkna hur många saker vi känner igen från varje typ. Enneagrammet handlar om att förstå typerna och känna igen en av dem, som helhet, inom oss.

Det är nästan som om egot gör motstånd mot att tydliggöras och beskrivas alltför detaljerat. Det vill ha kryphål, finstilta fotnoter och utrymme att slingra sig undan. Och det är ju inte särskilt förvånande.

Och naturligtvis ”stämmer” alla de här modellerna och teorierna. Det är klart att vi har en typ i varje center som är starkast. Och det är klart att vi rent teoretiskt kan rangordna alla typer och på så sätt få en ”Ninetype”. Frågan är hur stor nytta vi har av det.

Det är nästan som om egot gör motstånd mot att tydliggöras och beskrivas alltför detaljerat. Det vill ha kryphål, finstilta fotnoter och utrymme att slingra sig undan. Och det är ju inte särskilt förvånande.

Klargöranden eller omvägar?

Människor som lägger mycket energi på den typen av ”vi är inte [bara] en typ”-modeller menar ofta att sådana modeller klargör saker för dem som annars hade varit förvirrande. ”Jag jämförde mig med en annan Tvåa och fattade inte hur vi kunde vara samma typ. Men så insåg jag att jag har Sexan och Åttan i min tritype, medan hon har Femman och Nian.” Eller, förstås, ”Jag fattade inte hur jag kunde vara en Femma — förrän jag förstod att jag var countertypen.”

Och missförstå mig inte — det kan absolut vara klargörande. Det intressanta är vad vi gör sedan. Valsar vi omkring på ytan av vår ”diagnos” och analyserar vilken typ som är i farten just nu? Sopar vi undan vår skuggsida under vår dominerande instinkt, så att vi slipper befatta oss med den? I så fall är det ju inte särskilt produktivt, trots det påstådda ”klargörandet”.

När Enneagrammet möter nykomlingar

Det största problemet med ”extra allt”-Enneagrammet är när relativa nykomlingar får höra att det faktiskt finns 27 typer, eller 81. Vi har ju faktiskt lite av varje när allt kommer omkring. Men nej — sorry. Det stämmer faktiskt inte. Det finns nio grundtyper, tämligen distinkt olika. Och jo, naturligtvis var vi mer eller mindre starka aspekter från hela cirkeln. Men det är en av typerna som är nyckeln, och det är där vi kommer att landa 95% av gångerna om vi faktiskt gör vårt inre arbete, i stället för att gå vilse i alltmer en detaljerad kartläggning av oss själva. Kartläggningen är cool, kul och kan vara finfin att knyta an till andra över. Och egot älskar den, naturligtvis. Det SER UT som om de erbjuder ett ökat djup. Så det är väldigt ironiskt att de så ofta får den rakt motsatta effekten.

Det är en av typerna som är nyckeln, och det är där vi kommer att landa 95 % av gångerna om vi faktiskt gör vårt inre arbete, i stället för att gå vilse i alltmer en detaljerad kartläggning av oss själva.

Som jag ser det har de flesta av de här ”enneagram-tweaksen” något att erbjuda. Ofta är det i kategorin intressant teori och ökad detalj . Men det förutsätter ju att man känner till den grundläggande teorin, så att man förstår vad det är som klargörs. Men många gör inte det, eftersom ”grunderna” ofta tar åratal av aktivt intresse och eget inre arbete att få på plats. Då bidrar modellerna i stället till förvirring, misstypningar och en vilseledning från det som Enneagrammet syftar till.

Vad är ”personlighet”?

Frågan ”Vad är vi om vi inte är en typ?” är en utmaning att besvara. Men det finns en klurig fråga till: ”Vad är en typ om den inte är vad vi är?” Ofta blir svaret att vår typ representerar en uppsättning fixeringar, strategier och, i största allmänhet, egodumheter.

Men jag håller inte med. Det kan man inte göra om man förstår vad Enneagrammets typer bygger på och hur de uppstår. Det börjar inte med ”personlighet”. Inte med egot. Det börjar med en essentiell aspekt. Det är den som lägger grunden för vår energi och vårt övergripande uttryck i den mänskliga form vi har. Den tillhör inte egot. Den har inga strategier eller fixeringar. Den är vad Don Riso och Russ Hudson, i sin beskrivning av Fyran i boken The Wisdom of the Enneagram, kallar ”det personliga uttrycket för det gudomliga”.

Vår essentiella verklighet

Det uttrycket är ingenting vi behöver (eller vill eller ens skulle kunna) göra oss av med. Det är vår essens, det andliga råmaterialet för vår fysiska varelse – och vår personlighet.

Frågan ”Vad är vi om vi inte är en typ?” är en utmaning att besvara. Men det finns en klurig fråga till: ”Vad är en typ om den inte är vad vi är?”

När man hör ”Vi är inte vår typ”-förespråkare kan man tro att ”typ” bara avser ett antal defekter, avvikelser och ovanor. Men kan tro att målet är att bli kvitt vår typ, och då ska vi bli fulländade mänskliga varelser. Men mänskliga varelser har en typ. Vi kan inte existera utan den. Det betyder inte att den måste styra oss, att vi inte kan införliva många essentiella aspekter från de andra typerna eller att vi ens, nödvändigtivs, är särskilt lätta att ”typa”. Men vår typ finns där, som en del av allt annat vi ”är”, och att tro att den ska försvinna med tillräckligt mycket terapi eller annan inre utveckling är som att tro att vi kan suddaut vårt kön om vi tvättar oss tillräckligt.

Att inte skygga för mötet med vad vi ”är”

Så det här är inte detsamma som att vi inte kan bli fria från våra identifikationer. Det brukar vara en stor sak för ”Vi är inte vår typ”-förespråkare: att man inte ska identifiera sig med sin typ. Att de identifierar sig (minst) lika starkt med att inte vara en typ tycks de inte se. För de har ju rätt i en sak: att egot gillar att identifiera sig med saker och att det hämtar kraft ur definitionerna. Vad de inte inser är att precis som egot kan hämta kraft ur en detaljerad beksrivning av sin typ, sin tritype, sina instintiva preferenser eller någonting annat, kan det också hämta kraft ur definitionen som Den som inte identifierar sig. Egot har så många förklädnader.

Vår typ finns där, som en del av allt annat vi ”är”, och att tro att den ska försvinna med tillräckligt mycket terapi eller annan inre utveckling är som att tro att vi kan suddaut vårt kön om vi tvättar oss tillräckligt.

Som jag ser det hjälper oss Enneagrammet att utforska många av de där förklädnaderna. Men inte bara det. Främst hjälper det oss att utforska egots motiv och drivkrafter, så att vi kan förstå vad som ligger bakom alla dess olika kostymer. Det är värt så mycket. Och samtidigt kan vi, i utforskandet av vår mänskliga form, utforska utforskaren inom oss och vår källa i en helt annan dimension ❤️