Sjuan-arkiv – Enneagrammet

I enneagramcirklar hör vi ibland begreppet ”positivitet” eller ”positiv inställning” nämnas som en del av vissa typers typstruktur. Termen kommer ursprungligen från Don Risos beskrivning av harmonigrupperna, som berättar om typernas primära reaktionsmönster. Jag skrev om den här positiviteten – vad den åsyftar och inte – häromdagen i artikeln Den verkliga innebörden i ”positivitet” hos Sjuor, Nior och Tvåor.

Då och då hör jag folk kommentera att den här positiviteten är (eller åtminstone erbjuder) en bypass-mekanism; en chans att vifta bort svåra, oroande, tragiska eller irriterande delar av livet och ta sin tillflykt i ”att se saker och ting från den ljusa sidan”. Men det, och vilken roll positiviteten spelar i personligheten när det händer, är tämligen mångfacetterat.

Först av allt vill jag betona att jag absolut håller med om att forcerad, tvångsmässig positivitet är ett hinder för inre utveckling. När vi använder positiviteten så blir den ett giftigt (och ganska terapiresistent) sätt att undvika att se, utforska och till sist lösa upp bortvisade, undertryckta eller mörka delar av oss själva och andra. Men det är inte nödvändigtvis detta personlighetens positivitet leder till. Att säga att positivitet är lika med bypass är som att säga att knivar är lika med mord eller att solen är lika med hudcancer. Och förmodligen vittnar det mest om en viss förvirring när det gäller de aspekter av personligheten som harmonigrupperna handlar om.

En ”coping strategy” är ett balansverktyg

De mönster och strategier vi utvecklar och använder är verktyg, precis som en yxa är ett verktyg. Om jag vill klyva ett vedträ är yxan perfekt, och det vore svårt att göra ett tillfredsställande jobb utan den. Om jag vill rista in bokstäver i en träplanka är den inte lika perfekt längre, men förmodligen fortfarande bättre än att försöka klösa i träet med fingrarna. Och om jag vill ge någon akupressur och använder yxan som verktyg blir resultatet förmodligen katastrofalt. Men det är samma yxa hela tiden. Den är inte i sig själv dålig, bra, användbar, onödig eller obalanserad. Den är bara ett verktyg.

Det fungerar likadant med våra mönster och strategier. De finns ju där av en anledning: de fyller en funktion. Ibland fyller de funktionen perfekt; andra gånger blir det inte lika lyckat och emellanåt blir det jättefel – men om resultatet alltid blev dåligt skulle vi ju inte behålla verktyget.

Egot – mästermanipulatören

Så, händer det att Nior, Tvåor och Sjuor använder sin verktygslåda för att undvika smärtsamma saker? Visst. (Precis som det händer att resten av oss gör det. Att någonting finns med en beskrivningen av en viss typstruktur betyder ju inte att andra är fullständigt befriade från det.) Men grejen är att det inte behöver göra det. Det är inte verktyget, det är hur vi använder det.

Det är samma yxa hela tiden. Den är inte i sig själv dålig, bra, användbar, onödig eller obalanserad. Den är bara ett verktyg.

När det gäller opportunism bland våra inre resurser är egot en stjärna. Och vanligtvis lyser den mest i riktning mot smärtfrihet och den väg som erbjuder minst motstånd. När det gäller smärta är ju den uppenbara flykten att dra åt positivitet, möjligheter och optimism. Men egot har tagit många psykologiska funktioner i besittning, inte bara den här. Så hur ser det ut hos de andra två harmonigrupperna? Låt oss ta en närmare titt på dem.

”Kompetens” — känslorna tar vi senare, tack!

Å ena sidan har vi kompetensgruppen, hit Ettor, Treot och Femmor hör (och dit andra typer också går för att doppa tårna eller, emellanåt, ta en längre simtur). Deras ”coping strategy” eller reaktionsmönster handlar om rationellt tänkande – att förhålla sig neutralt, skriva listor, tänka strategiskt, fokusera på den objektiva verkligheten (i den mån den existerar) och inte blanda in sina känslor i ekvationen.

Låter det som att det skulle kunna innebära frikort från personlig smärta och mörker? Naturligtvis. Den enda anledningen till att ”positivitet” har blivit ett rött skynke ur terapeutiskt perspektiv är att det fått ett uppsving i modern tid och försöker se utvecklat ut. Men att fly från känslor in i rationalitet och logik är ju inget nytt alls. Sett ur egots perspektiv erbjuder det en trygg utväg från att behöva känna eller ens närma sig smärta på det emotionella planet.

Så ”kompetens” utgör en lika finfin flyktväg som positivitet. Det är bara så vanligt i samhället att detta antingen betraktas som självklart eller passerar helt under radarn (vilket som sker beror sannolikt på hur mycket inre arbete vi gjort och hur förtjust vårt ego är i just den här flyktmetoden). Den tredje gruppen är dock lite knepigare.

”Känslouttryck” — så länge känslorna finns med på gästlistan

Riso-Hudson-skolan brottades länge med namnet på den här gruppen. Först kallades typerna ”reaktiva”, med hänsyftning på deras emotionella reaktivitet. Men alla tre harmonigrupperna är ju reaktiva på sitt sätt, så det fungerade inte riktigt. Då försökte Russ Hudson med namnet ”(matcha min) intensitet”, men det blev också problematiskt eftersom biten inom parentes var viktig, men ofta föll bort. Och till sist landade han i namnet emotional realness, det vill säga bokstavligt översatt ”känslomässig äkthet”, där jag på svenska ofta går tillbaka till ”intensitet” (eftersom jag tyckt att det fungerat lika bra och eftersom termerna ändå behöver förklaras). I det tidigare blogginlägget kallade jag det ”känslouttryck” för att hålla mig lite närmare den aktuella engelska termen.

Men vilket namn vi än föredrar, och hur vi än översätter det, krävs det lite kött på benen för att bli användbart. Fyran, Sexan och Åttan, som utgör den här gruppen, är alla känslomässigt uttrycksfulla på olika sätt. Men redan där måste vi hejda oss lite och börja särskilja. Det är ju inte så att de automatiskt är bekväma med att uppleva (och än mindre ge uttryck för) alla tänkbara känslor och nyanser. (Åttor är till exempel kända för att ha lätt för att uttrycka ilska, men de är lite lika bekväma med sorg, och absolut inte med rädsla – till exempel. Egot har en massa åsikter om vilka känslor som är okej att uttrycka, till vem och i vilka situationer.) Men det är inte bara det. Den här gruppen karaktäriseras också av sin önskan om – eller ibland, sitt krav på – respons. Det är inte det att omgivningen måste hålla med, nödvändigtvis, men det behövs någon form av reaktion. (Det är det som gör att parentesen är viktig när man kallar gruppen ”(matcha min) intensitet”.)

Men, känslor, alltså – är inte det bra då?

När egot annekterar våra psykologiska funktioner är det sällan i riktning mot mer närvaro och medvetenhet.

Så, i alla fall. Den här gruppen tar ju med känslorna i beräkningen? Särskilt de negativa, verkar det som? De här typerna är känslomässigt uttrycksfulla. Så gör inte de rätt, då? Men det här är det blir intressant. Det visar sig snart att man effektivt kan fly undan upplevelsen av sina känslor genom att uttrycka dem.

”Gömstället” för öppen ridå – ”cameo style” eller i förklädnad

Så blir det förstås inte alltid. Ibland är det just genom att uttrycka våra känslor som vi faktiskt kan komma i kontakt med dem, särskilt om uttrycket sker i ett terapeutiskt sammanhang, framför en målarduk, på ett dansgolv – ja, du förstår. Men lika ofta händer precis det motsatta.

Ett sätt för oss att fly det som pågår inom oss är att skruva upp en känsla som egentligen bara maskerar en annan. Det är det som händer när Åttan jag nämnde tidigare blir arg och gapig, när den djupare sanningen i själva verket är att ilskan täcker över en rädsla som hen inte vill kännas vid (eller ens inser existerar), eller någon annan känsla som hen betraktar som svag och föredrar att inte undersöka närmare.

Det visar sig snart att man effektivt kan fly undan upplevelsen av sina känslor genom att uttrycka dem.

En annan form av känslouttryck som egot använder sig av är drama. Låt säga att någonting gör mig ledsen. Men i stället för att uppleva och utforska mitt verkliga ”ledsen” uttrycker jag det. Jag slår på stora trumman, dramatiserar och, kanske, överdriver känslan. Kanske jag gråter och klagar; jag kanske snyftar förtvivlat – men jag är mer upptagen av storyn kring känslan än med att uppleva och bearbeta den. (Den här egostrategin kan i stället ge oss associationer till Fyran. Men återigen – alla kan göra bruk av alla sorters strategier, beroende på sammanhanget.)

”Medvetenhet är rätt, omedvetenhet är fel”

Den bortgångne mystikern Osho sa en gång: Medvetenhet är rätt; omedvetenhet är fel. Det var ett svar på en fråga om just rätt och fel och ett försök att säga att det inte nödvändigtvis är vad vi gör. Snarare handlar det om vår motivation och, till sist, med vilken sinnesnärvaro (och, förstås, närvaro i hjärta och mage 😉) vi gör det.

Det här gäller nästan allting i livet, och det är definitivt sant när det handlar om våra coping strategies och reaktionsmönster. När egot annekterar våra psykologiska funktioner är det sällan i riktning mot mer närvaro och medvetenhet 😉. Vad Enneagrammet kan göra är att visa oss vartåt våra tendenser drar och varsamt visa på mönster och ”det är bara sån jag är!” som vi kan vilja ta en närmare titt på ❤️

I enneagrambeskrivningar kan man ofta läsa att Nior, Tvåor och Sjuor har en “positiv inställning”. Men vad menar man då? Visst finns det väl tillräckligt med sura Nior, tjatiga Tvåor och otåliga Sjuor i världen? Är de verkligen så himla positiva alltid? Här tänker jag bringa lite reda i förvirringen 😊

Termen “positiv inställning”, eller vad vi nu väljer att översätta positive outlook till, uppkom när Don Riso upptäckte den gruppering inom Enneagramet som han kallade ”harmonigrupperna”. De matchade inte någon befintlig gruppering i cirkeln, till exempel centrens triader eller horneygrupperna, men de hade ändå sin egen symmetri. Harmonigrupperna talar om hur typerna reagerar på konflikt, svårigheter och, tja, livets händelser i största allmänhet, och avslöjar de mönster och reaktioner de ofta faller tillbaka på.

Positivitet, kompetens och känsloutryck

Don Riso identifierade tre ”harmonigrupper”. En kallade han ”Kompetens” (Trean, Ettan och Femman). En annan fick heta ”Känslouttryck” (Sexan, Fyran och Åttan) och den sista då ”Positivitet” (Nian, Tvåan och Sjuan). Den som är uppmärksam ser att grupperna, precis som centertriaderna och horneygrupperna, är uppbyggda kring var och en av de primära typerna (Trean, Sexan och Nian på den liksidiga triangeln). Utöver det inkluderar de ”grannens granne” på vardera sidan. Och naturligtvis behöver alla namnen förklaras. Ett namn är ju bara en referens, inte en komplett beskrivning. Men i det här inlägget ska vi titta närmare på just den ”positiva” gruppen., eftersom den verkar vara den som oftast faller offer för missuppfattningar och lite för snäva tolkningar.

Precis som alla namn på grupper och fenomen inom Enneagrammet (och nästan överallt annars) går det inte att läsa ordet ”positivitet”, tolka det fritt och tro att det ska förklara någonting (eller ens alltid stämma). Termen pekar på någonting, och som ”pekverktyg” påminner den mig om ett helt resonemang, en hel beskrivning. Det är som med kartan och terrängen igen. Om namnet (kartan) skulle täcka in hela innebörden i vad det representerar (terrängen) skulle det bli enormt omfattande. Så vi måste komma ihåg att ”positivitet” är ett namn, inte en beskrivning.

Men vad är det då för positivitet det handlar om? Ja, det är ju definitivt inte så att Nior, Tvåor och Sjuor alltid är muntra och optimistiska, eller att de ens alltid ser saker och ting från den ljusa sidan. Som jag skrev redan i början har vi väl alla mött buttra Nior, gnälliga Tvåor och rastlösa Sjuor som inte direkt associerat till ord som ”uppåt” och ”glädjande”. Så vad betyder ”positiv” här, egentligen? Närmast svaret kommer vi faktiskt om vi skruvar om filtret och ser det som ”icke-negativ” i stället.

Olika slags ”icke-negativitet”

Många beskrivningar av den här gruppen menar att de ser världen med rosafärgade glasögon – men det är en oerhört stark förenkling. Visst, det kan hända att de, som grupp, snarare gör misstaget att vifta bort någonting än att oroa sig till överdrift eller älta det som varit. Som grupp. I regel. Då faller positiviteten över i en sorts ”bypass”-funktion som jag ska återkomma till i ett senare inlägg. (Det är förstås också så att det här inte är unikt för Nior, Tvåor och Sjuor. Det är bara mer relevant som del i beskrivningen av deras typstrukturer än det är för de övriga sex typerna. Och det gäller naturligtvis såväl ”bypassen” som positivitet i övrigt och de olika beskrivningarna nedan.)

Så vad betyder ”positiv” här, egentligen? Närmast svaret kommer vi faktiskt om vi skruvar om filtret och ser det som ”icke-negativ” i stället.

Så om det inte är rosafärgade glasögon, vad är det då? Jo, vanligtvis är det någonting i stil med:

en orientering bort från det olustiga ”negativa”
en orientering mot framtiden där man ser olika lösningar (i bästa fall) eller vad som helst annat som är roligare (i sämsta fall)
att lugna ner det upprörda och/eller tala ut om saker

Orientering bort från

När hittar vi den klassiska Nian (men så klart inte varje Nia-individ, och definitivt inte hela tiden). Om någonting nedslående/smärtsamt/obekvämt händer möter jag det med en attityd i stil med: ”Okej, det hände. Det går inte att göra något åt nu. Kan vi fokusera på något annat?” Om det negativa är oenighet bland människor i min närhet (eller ännu värre, högljudd och aggressiv oenighet bland människor i min närhet) blir det någonting i stil med: ”Blanda inte in mig i det där.”

Det är alltså inte det att Nian måste vara gladlynt och leende (även om hen kan försöka släta över osämja, beroende på omständigheterna). Det är inte det att hen alltid, eller ens oftast, försöker förändra ett negativt klimat till ett positivt. Det handlar mer om ett undvikande av negativitet, smärta, olust och oenighet.

Orientering mot framtiden

Den här tendensen ser vi starkast hos Sjuan. Precis som Niorna undrfar Sjuorna varför man ska älta smärtan/eländet/obehaget här och nu när det ändå ser annorlunda ut i morgon (eller där borta). Men när Sjuorna gör det är det med en air av: ”Okej, det hände. Hur går vi vidare?” Vartåt ska vi jobba nu? Sjuor vill komma någonstans. Det kanske gick fel den här gången, men om vi överhuvudtaget ska uppehålla oss vid det ska det vara för att se hur vi kan göra det annorlunda nästa gång.

Lugna ner det upprörda

För Tvåan handlar det inte främst om att komma ifrån det negativa – varken ”bort ifrån” eller ”in i framtiden”. Tvåans personlighet behöver inte vika undan för negativiteten som sådan – åtminstone inte så länge den inte gäller Tvåan personligen. Om ”du” mår dåligt kan ”jag” finnas där för dig. Och som Tvåa gör jag det med glädje.

Jag finns här för att ta hand om dig, för att erbjuda någonting positivt. Jag intresserar mig för dig och vad du går igenom – vad vi, just nu, går igenom tillsammans. Du kan tala med mig, och du kommer att klara dig igenom det här.

Om det jobbiga händer mig själv som Tvåa tar min motvilja mot negativitet främst uttrycket att jag fokuserar på att hjälpa någon annan (eller något annat), så att jag slipper sjunka för djupt ner i det.

Det viktigaste är vad det inte är 😊

Alla de här versionerna av positivitet har en underton av ”vi ska ta oss förbi det här, i morgon är en annan dag eller om jag stirrar ner i avgrunden för länge kanske jag sugs ner i djupet. Det handlar inte om glättighet eller optimistiska utbrott. Båda de sakerna kan uppkomma utifrån ”positiviteten”, men de är inte vad den är. I stället handlar det om att inte vilja fastna i det negativa, inte låta det ta över. Det är inte det att jag i den här gruppen alltid är uttalat optimistisk – det är snarare det att jag vägrar ge efter för motgångar och smärta.

Som jag sagt flera gånger redan beskriver det här inte individen, och inte alltid. Även personer i den här gruppen blir besvikna, sura, ledsna och arga. De faller ibland, de också. Och de lider. Vi är lika mänskliga, allihop. För att förstå etiketten positivitet på rätt sätt måste vi komma ihåg att det den beskriver är en typstruktur, inte nödvändigtvis en person. Med olika uttryck beroende på personens inre balans beskriver den ofta även personen – men när den inte gör det finns det många förklaringar.

Som så många andra namn eller representativa etiketter inom Enneagrammet pekar ”positivitet” på någonting. När vi får en känsla för vad detta någonting är, i stället för att bara stirra på själva ordet, kommer vi närmare de typer det beskriver.

Är ”positivitet” i själva verket ett sätt att bypassa smärta, olust eller negativitet?