Enneagrammets popularitet växer explotionsartat, och det är ju himla kul. Men det är ju inte direkt så att det ökade intresset beror mest på att folk köar utanför dörren till lärare som jobbar med djupgående inre utveckling.
I stället handlar det oftare om att ytligare användningsområden av modellen får mer än tidigare. Och det i sig självt är ju inte fel – men mycket av den djupare meningen med modellen faller för det mesta bort på vägen. Enneagrammets verkliga värde, till exempel. Hur det reflekterar något sant på djupet – till skillnad från alla andra typologier och olika slags snillrika och ofta användbara system som folk tänkt ut. Och i allt detta faller dess verkliga syfte också ofta bort ur presentationen.
Av allt enneagramrelaterat som man hittar idag handlar det mesta om enneagramteori. Har vi flyglar? Har linjerna någon signifikans? Och hur är det med tritype/undertyper/att vi kanske inte alls är några typer/utvecklingsnivåer/sociala strategier/anknytningsstilar/fyll-i-ditt-favoritämne-att-diskutera? Och väldigt få av diskussionerna, böckerna och Facebookgrupperna fokuserar på att faktiskt använda Enneagrammet för inre utveckling, ökad självkännedom eller att verkligen förstå sig själv bättre, på riktigt. Det påminner om en av mina favoritmemer (från långt innan vi började kalla dem ”memer”) som visar ett vägskäl där en skylt med texten ”Gud” pekar mot en övervuxen, knappt synlig stig, medan en annan skylt som pekar mot en jämn, välunderhållen och bred gata bär texten ”Diskussioner om Gud”.
Men vänta – vad då ”verkliga syfte”?
Om vi tittar på Enneagrammets ursprung är det tydligt att det inte är utformat för team-building eller för att ge oss ett verktyg för ständigt förfinade självdefinitioner. Det betyder ju inte att det inte går att använda modellen till sådant – men om vi tar hänsyn till hur den från början uppstod och vad den är uppbyggd utifrån blir det lättare att förstå de problem man ofta stöter på när man vill använda den till sådana saker. (Om du är intresserad av Enneagrammets ursprung kan jag förresten varmt rekommendera en onlinekurs från The Shift Network: The Ancient Spiritual Origins of the Enneagram as a Path for Self-Discovery and Wholeness.)
Men visst, även till sådant som inte direkt handlar om inre utveckling kan Enneagrammet komma till användning. Det kan hjälpa en författare att skapa trovärdiga karaktärer. Det hjälper oss att snabbt beskriva en person ganska detaljerat. Det hjälper oss att förstå andra – familj, vänner eller kanske klienter i coaching eller terapi, elever eller vad det nu kan vara. Vi förstår hur folk fungerar snabbt, utan att behöva ställa mer än en bråkdel av alla de frågor som vi kanske behövt ställa om vi inte känt till Enneagrammet. Och sist men inte minst, det är ju KUL. Egot fullständigt älskar att definiera sig självt så detaljerat som möjligt. Och det kan verka till vår fördel.
I egots smak – på bästa tänkbara sätt
Så det där sista är verkligen inte menat som ett föraktfullt avfärdande. Sanningen är snarare att det kan bli vår räddning. Egot är ju nämligen inte helt sålt på inre utveckling om det ska vara på riktigt. Av uppenbara skäl: den utvecklingen innefattar ju att genomskåda mycket av våra defensiva egomönster och utvecklas bortom dem. Men många av oss har ett ego som gillar att OMGE SIG med sånt som påminner om inre utveckling. Det gillar tanken att vi kan göra oss själva bättre, lyckligare och mer framgångsrika, vad det nu betyder för oss personligen. Och av den anledningen kan Ennagrammets löfte om finfina självdefinitioner och förklaringar på vilka vi är och varför vi är sådana vara riktigt goda nyheter.
Men. Med det sagt var det ju inte därför Enneagrammet skapades, med sina nio punkter som representerar olika typer – eller perspektiv och filter genom vilka människor möter världen. Det skapades för att hjälpa oss att utvecklas. Oscar Ichazo satte sig inte ner för att utveckla ett coolt system för personlighetstyper. Han satte sig ner för att koka ner uråldrig, traditionell kunskap och erfarenhet och sedan smälta samman resultatet med den geometriska symbol som vi kallar ett enneagram.
Att lära känna både typerna och oss själva
En av de saker som Enneagrammet hjälper oss med är att hitta tillbaka till oss själva. Början på den processen, om den sker i enneagramvärlden, är ofta att ta reda på vilken punkt på cirkeln vi själva utgår ifrån; vilken grundtyp inom Enneagrammet som vi oavsiktligt identifierar oss med. Den delen av resan är väldigt meningsfull; man får inga extrapoäng för att man hittar sin typ snabbt (även om det förstås är helt okej om man gör det). Visst, vi kan göra ett par test och sedan gå till en coach för att få en typdiagnos, och på så sätt snabba upp förloppet. Men det är lite som att köpa en kakmix för att bli duktig på att komponera efterrätter: vi kommer visserligen fram till ett resultat, men vi lär oss inte särskilt mycket på vägen. Om någon säger att du är en Etta med en Tvåaflygel – vad ska du ens göra med den informationen? Om du ändå inte riktigt vet vad det innebär att vara en Etta så har du ju ingen nytta av den. Om för att veta vad en Etta är måste du veta något om de andra typerna också. En definition utan referensramar betyder ju inte särskilt mycket. Att verkligen förstå de olika punkterna – inifrån, så att säga – är en organisk process, och när man går igenom den känner man efter hand igen sig själva. Hur skulle man kunna undgå att göra det?
Så vi måste förstå vad typerna är, och vi måste förstå vad Enneagrammet kan säga oss om oss själva och vad det inte kan tala om. Som jag skrev om i ett inlägg på den engelska sidan — “Finding your type — the forgotten art of letting things take their time” (och i viss mån på Levande kraft-sidan i inlägget ”Bli nyfiken på ditt ’du-nika’ varande”), är det en väldigt tacksam kombination att utforska sig själv och Enneagrammets typer samtidigt, utan det omedelbara målet att hitta sin typ. Och just det, ja – en bra lärare behöver man också. Helst en som gjort detta själv och inte bara någon som läst in sig på typernas. För verklig inre utveckling börjar med att man lär känna sig själv.
Upplevelsen är nyckeln
En del säger: ”Vad menar du? Jag har lärt mig jättemycket om mig själv genom att få veta vilken typ jag tillhör!” Och ja, jo. På papperet. I teorin. Men självkännedom handlar, precis som ordet antyder, mer om en upplevelse än om information. Det är att uppleva – och, bokstavligen, känna – sig själv.
Här börjar egot skruva lite på sig. Visst ”upplevelse” låter ju bra – men är det inte också ganska oförutsägbart? Jag vill ha trevliga upplevelser. Jag vill må bättre. Någonstans här blir det dags att tala lite allvar med egot. Eller ja, det handlar förstås inte så mycket om att tala – egot talar ofta och gärna allvar med sig självt, där en del av egot som identifierar sig som Andlig och Mogen och Utvecklad läxar upp eller förmanar en annan del, som inte känns lika tilltalande. Men det är inte det som behövs här.
Här handlar det snarare om att dra tillbaka vår investering – i egot, i våra försvar och i vår personlighetsstruktur. Det är dags att bli bekant med en annan dimension inom oss själva; en som vi kanske, i brist på bättre ord, kan kalla för vårt djupare hjärta. Vi behöver den dimensionen för att kunna stanna med oss själva och våra upplevelser även när det hettar till, för att kunna säga ”ja” och ”välkommen” till oss själva. Utan det – om vi inte kan stanna upp med det vi upplever, med oss själva – händer det ingenting. Och utan den inre, medvetna upplevelsen av oss själva uppstår heller ingen verklig självkännedom – även om vi från en säker källa fått höra att vi är en Sjua med Sexaflygel som just nu lever och verkar på utvecklingsnivå 4, med en dominerande social instinkt och en självbevarande ”blind-spot”.
Att snappa upp vittringen från det djupare hjärtat
Precis som vi i vardagen förhåller oss mycket mer till våra mentala berättelser om livet än den faktiska verklighet som är livet, har vår vardagliga kontakt med hjärtcentret mest att göra med känslomässig reaktivitet (och ja, det innefattar även undertryckandet av känslor), och inte så jättemycket att göra med det här djupare hjärtat. Men vi har viss kontakt med det. Vår subtila längtan, den där aspekten inom oss som gör oss beredda att stanna kvar i en upplevelse även när det gör ont; som inte omedelbart vill dränka eventuell smärta i choklad, alkohol, adrenalinkickar eller bara vardagsgöromål. Vår längtan efter sanningen kommer från det här djupare hjärtat inom oss.
Vår resa in i och med det djupare hjärtat är ett annat inlägg, eller till och med några stycken. Här och nu räcker det att vi snappar upp vittringen från det. En aning av inre mod; ett slags minne av villigheten att vara med det som är – det är det som krävs för att vi ska vara okej med att stanna kvar i det som sker inom oss, för att vi ska vara nyfikna nog för att inte falla tillbaka i våra dissociativa favoritmönster med nästa andetag.
Vår nyfikenhet och villigheten att tillåta och utforska det vi upplever – i realtid eller i efterhand – leder oss steg för steg tillbaka till oss själva, bortom personligheten, men kastar samtidigt ljus över den. Vi lär känna oss själva. Vi blir vän med oss själva – vårt verkliga, osminkade jag, utan egots rustning. Och allt började med att egot blev entusiastiskt över en personlighetstypologi. Är det inte coolt, så säg! 😊❤️
