När Don Riso fördjupat sig i Enneagrammets nio typer slogs han av hur stora skillnader det kunde vara mellan två personer av samma typ. Vad berodde det på att vissa Åttor använde sin kraftfulla energi till nytta för sig själva och andra medan andra av samma typ främst utnyttjade den till att hålla andra på avstånd eller till och med trycka ner dem? Hur kom det sig att en del Treor var ett föredöme i samhället och gärna hjälpte andra att nå framgång medan andra av samma typ kunde knuffa sig fram genom att ljuga och baktala sina medmänniskor? Och hur förklarade man att vissa Ettor var dygdemönster och förebilder med oöverträffad integritet medan andra var hycklande dubbelmoralister?
För att en personlighetstypologi ska ha något bestående värde måste den beskriva människor i två olika dimensioner — både ”horisontellt” och ”vertikalt”. Den horisontella beskrivningen stod Óscar Ichazo för när han placerade ut de nio psykologiska typerna på enneagramsymbolen, men hans system saknade en vertikal dimension — en gruppering efter utveckling, inom respektive typ.
Enneagrammets vertikala dimension
Den första enkla slutsatsen var att människor givetvis kunde uppvisa olika nivåer av psykologisk utveckling och mognad — det finns psykologiskt sunda, genomsnittliga och osunda människor, och de uppvisar givetvis olika egenskaper och beteenden även om de har en gemensam grund. Men när Don Riso började sortera de olika egenskaper som en och samma typ uppvisade upptäckte han att vi dessutom tycktes ha distinkta nivåer av medvetenhet och psykologisk mognad — nio stycken — som representerade samma psykologiska kvaliteter oavsett vilken typ han undersökte. Han satte följande namn på de nio nivåerna:
1. Befrielse
2. Psykologisk förmåga
3. Socialt värde
4. Obalans
5. Kontroll av andra
6. Överkompensation
7. Överträdelse
8. Vanföreställningar och tvångsmässighet
9. Patologisk destruktivitet
Förflyttningen mellan nivåerna
Vi kan flytta oss mellan nivåerna under en och samma dag, från månad till månad eller från år till år, allteftersom vi utvecklas i livet. Men ibland är flytten bara tillfällig (t ex om vi rör oss från nivå fyra till nivå fem och tillbaka igen samma dag eller vecka), och vi ändrar egentligen inte vår nivå av psykologisk balans. Det är mer som om vi ”hälsade på en stund” på en annan nivå än vår vanliga. (När alltför mycket går oss emot på en och samma dag kan vi till exempel ”sjunka” till en lägre nivå än vanligt, och om alltid i stället flyter bra och omständigheterna är mycket gynnsamma kanske vi känner oss mer utvecklade och förankrade inom oss själva än vanligt.)
När vi verkligen utvecklas och mognar psykologiskt (dvs permanent går till en högre nivå) eller regredierar (dvs permanent går till en lägre nivå) är det däremot en varaktig förflyttning. Då säger vi att vi flyttar vårt gravitationscentrum. Don Riso och Russ Hudson använder liknelsen att utvecklingsnivåerna är som en bräda med nio borrade hål i. Varje individ har en träpigg instucken i ett av hålen, och i piggen hänger ett gummiband. Med hjälp av gummibandet kan vi ”studsa” över flera olika nivåer, men vi återvänder alltid till den nivå där träpiggen sitter. De kallar träpiggen vårt ”gravitationscentrum” (”the center of gravity”), och konstaterar att den verkliga utmaningen ligger i att flytta piggen, snarare än att bara studsa upp och ner i gummibandet. Normalt har vi en ”bandbredd” på ungefär en typ uppåt och två typer nedåt från träpiggen eller gravitationscentrumet.
Resan genom nivåerna
Du kan välja typerna i menyn ”Utveckling” och läsa om vars och ens resa upp och ner genom nivåerna.