Hjärtat har en speciell plats i vår inre utveckling. Inte hjärttriaden – Tvåan, Trean och Fyran – utan hjärtcentret, så som det finns hos alla, oavsett personlighetstyp. Inte bara för vad det bidrar med i det inre arbetet, utan också för rollen det spelar i det som gör att har någon anledning att ägna oss åt sådant arbete överhuvudtaget 😉
Fast så snart man säger det blir det ju tydligt att alla tre centren förstås är viktiga, som alltid. Om vi inte hade huvudets nyfikenhet och insikter (och, ibland, åtminstone ett visst mått av självdisciplin 🧐) skulle vi ju inte vara intresserade av att göra något inre arbete överhuvudtaget. Och om vi inte den inre förankring och förmåga att vara närvarande i stunden som magen erbjuder, skulle vi inte kunna stanna kvar i utforskandet när det började bränna till inombords. Så magen och huvudet behövs verkligen också.
Men grejen är ju att som det där inre arbetet ser ut, så är det lätt att tro att vi klarar oss med huvudet och magen: med att faktiskt göra det och inte driva iväg till andra aktiviteter (eftersom inre arbete kräver tålamod), och att stanna kvar i processen även när det bränner till. Det är ju allt vi behöver för att, åtminstone till formen, kunna jobba med inre utveckling.
”Inre arbete” utan hjärtat?
Därför kan vi ägna oss åt inre arbete, hur nu vi personligen definierar det, i flera år, men ändå liksom inte lyckas lösa upp knutarna, på riktigt befrias från det ena eller det andra som håller oss kvar i gamla mönster. Och det är ju inte det att vi inte jobbar med känslor – den aspekten av hjärtat är ofta med. Känslor, självbild, relationer … allt sådant kan vara inslag på den inre resan, och voilà, alla center är representerade. Eller?
Nja. Det är ju centrens balanserade aspekter vi är ute efter, inte vad egot gör med dem. Och hjärtat, på den nivån, bistår med kärlek, medkänsla (inräknat kärleken till och medkänslan för oss själva) och förmågan att skapa det där trygga, öppna utrymmet där vi får lov att vara oss själva, precis som vi är, just nu. Utan allt detta kan vi visserligen arbeta både terapeutiskt och andligt, men den där djupgående, verkliga förändringen som vi är ute efter; transformation, förändring som uppstår inifrån för att någonting utvecklats, mognat, skiftat färg inom oss – för den behöver vi utrymmet, medkänslan, den öppna acceptansen. Vi behöver hjärtat ❤
Personlighetens rötter och det grundläggande missförståndet
Men behovet av hjärtats mer subtila, djupgående egenskaper i vårt inre arbete är inte den enda anledningen till att det sticker ut bland centren i det här sammanhanget. När det handlar om personlighet, inre utveckling och allting som får oss att vilja intressera oss för något vi kan kalla ”inre arbete” är hjärtat också den plats där allting tar sin början.
När vi kommer till det här livet har vi ingen uppfattning om något ”jag” (och än mindre, förstås, någon personlighet). Vår energi är fortfarande starkt sammanflätad med mammas, och vår ”identitet”, i den mån vi ens kan tala om det, är den essentiella verkligheten. Vi upplever en obruten kontakt med det som ofta kallas ”essensen”, och främst med en av fasetterna i dess energispektrum. När vi beskriver personlighetstyperna säger vi ibland att Åttan uttrycker den essentiella egenskapen livskraft, medan Trean uttrycker värde och Femman klarhet eller visdom – och så vidare. Det är som att var och en kommer till livet med en extra stark kontakt med en av de essentiella fasetterna. Den här essentiella kontakten ger hjärtat – som i ”hjärtcentret”, det ”sanna/djupa/andliga” hjärtat – sin näring, och vi är fullständigt öppna och mottagliga.
Men som människor är det vår utvecklingsväg att hitta vårt ”jag”, bli en individ och bygga upp ett ego. ”Ego” är därvidlag ingenting dåligt eller oönskat; en sund jagutveckling är en nödvändig del av livet som människa. Men tyvärr har den utvecklingen en oundviklig biverkning: vi förlorar efter hand vår essentiella kontakt. Ju mer egot stärker sin position, ju mer vi bygger upp bilden av vårt ”jag” och lär oss om vem vi är i världen, desto mer tappar vi kontakten med vem eller vad vi egentligen är, i vår sannaste identitet. I teorin skulle vi förmodligen kunna behålla den essentiella medvetenheten och kontakten även genom utvecklingen av vårt individuella jag, men det skulle kräva att våra vårdnadshavare speglade även den verkligheten tillbaka till oss, inte bara vår verklighet som mänskliga små ”jag”. Och eftersom ingen speglade samma aspekt av dem när de i sin tur växte upp, händer det aldrig (eller åtminstone mycket sällan).
Hjärtats förlust
Här uppstår det som Russ Hudson kallar the heart wound. Hjärtats näringstillförsel stryps, och det uppstår ett tomrum – ett metaforiskt sår. Om vi fortsätter på exemplen ovan betyder den upplevda förlusten av kontakten med livskraften (för Åttan) eller värdet (för Trean) att det känns som att hjärtat håller på att dö (hos Åttan) eller ekar tomt (hos Trean). Och på detta upplevda sår byggs hela personligheten upp.
Hjärtat är en absolut nödvändig del av oss. På den fysiska nivån vet vi det, eftersom vi dör när det fysiska hjärtat slutar fungera. Men det är precis lika sant på den energimässiga nivån — det energimässiga hjärtat är det som ger liv åt vår energimässiga varelse. Och även om vi på egots nivå inte är medvetna om exakt vad som känns som det gått förlorat, så förstår vi att det har med hjärtat att göra. Ett sårat hjärta bådar inte gott, så egot inser att det behöver styra upp saker och ting för att inte hela projektet ska köra i diket.
Egot tar tag i saken
Det ego vi bygger upp har ingen direktupplevelse av essensen – de två aspekterna är lite som olja och vatten; de blandar sig inte med varandra. Däremot dröjer det sig kvar vad vi kan beskriva som en doft av essensen, ett vagt minne av någonting fullständigt eller heligt. Så för egot står det klart vad vi måste göra: vi måste återskapa det som gått förlorat. (Naturligtvis har det inte gått förlorat; vi har bara tappat bort kontakten med det. Men det vet inte egot.)
Och här föds det som i Enneagramsammanhang kallas ”the passion”; snedsteget vi gör i tron att vi räddar situationen. Hjärtat måste få sin näring, så egot gör sitt bästa för att skapa, eller åtminstone imitera så gott det går, den energi som hjärtat längtar efter – den där livskraften, känslan av inre värde, eller vad det nu må vara. Och här börjar det se ganska bekant ut 😉: Åttan som ”gör liv” genom att starta saker, driva igenom dem, använda och fylla på sin kraft; Trean som ”gör värde” genom att uppnå saker, visa upp dem, använda och fylla på sin förträfflighet – och så vidare.
Och här – i den borttappade essentiella kontakten och hjärtats längtan – har vi fröet till hela personlighetsapparaten. Vi utvecklar strategier, fixeringar, reaktionsmönster, identifikationer … och allt i ett försök att, så gott vi kan, försöka rädda och skydda det vi upplever oss ha kvar av det där viktiga, viktiga hjärtat ❤️
Men … vad kan vi göra då?
Den naturliga impulsen, när vi ser och förstår hur det hänger ihop, är att säga: ”Okej, jag förstår. Jag måste bygga upp det där på riktigt.” Och vi kanske läser om vår ”hjärtpunkt”, alias integrationspunkt – den av kopplingar i enneagramsymbolen som går emot pilens riktning – och tänker att vi ska jobba på att bli mer sådana. Åttan ser Tvåan, och om det är en Åtta som verkligen är intresserad av inre arbete är det uppenbart hur Tvåans inkluderande och inbjudande perspektiv och förhållningssätt fungerar som ett – utmanande – motgift mot Åttans egna identifikationer och mönster. Trean tittar Sexan och förstår på samma sätt hur Sexans naturliga ”vi”-tänkande är lika läkande (och utmanande) för Trean. Och så vidare.
Eller så kanske vi vänder oss till dygderna – de befriade, balanserade och motsatslösa positiva energier som finns bakom den upplösta egoenergin. Åttan hör om oskuldsfullhet, Trean hör om äkthet, och även här är det uppenbart hur detta går stick i stäv med våra fixeringar och strategier och verkligen skulle innebära en förändring om vi lyckades utveckla dem.
Att ”göra mörkret medvetet”
Men vi utvecklas inte genom att täcka över det vid det här laget inflammerade såret i hjärtat med fina inlärda beteenden. (Det är dessutom osannolikt att vi lyckas upprätthålla sådana beteenden särskilt länge eller konsekvent, eftersom de inte uppstått naturligt, inifrån.) Som C G Jung sa: ”Vi blir upplysta inte genom att föreställa oss ljuset, utan genom att göra mörkret medvetet.” Han tillade också att eftersom det senare inte är någon särskilt lustfylld aktivitet är den heller inte särskilt populär 😉 – och nej, det verkar den ju inte vara. Egot prövar snart sagt vad som helst hellre än att ”sitta och koka i skiten”, som någon lite vanvördigt uttryckte det – det vill säga, stanna i de där mörka hörnen tillräckligt länge för att återerövra dem som en del av vår varelse, så att det börjar komma in ljus.
Men även om vi säger ”ja, jag vill verkligen medvetandegöra mörkret, säg bara hur jag ska göra”, så är det ju inte riktigt så enkelt heller. Visst, vi kan jobba med skuggterapi och självutvecklande övningar överlag – men vi kan inte gå inom oss själva och få en vägbeskrivning till alla de mörka fläckarna så att vi sedan kan gå dit och lysa upp dem. Vad vi måste göra är att börja i en helt annan ände: Vi måste bekanta oss med vårt djupare hjärta, under självbilderna, prestigen, reaktionsmönstren och alla våra olika fasader. Men hur gör man då det?
Det djupare hjärtat
För det är ju inte som om vi kan gå inom oss själva, lyfta bort all den där bråten som hamnat över vårt energimässiga, sårade hjärta och presentera oss. Nej, vi måste gå in och möta det som finns där – reaktioner, självbild, tvivel, fasader, längtan, besvikelser, hopp, försök att passa in och helt säkert en ganska stor sorg över alla dessa saker som kommit att skymma vårt sanna jag. Allt det – plus de glimtar av någonting djupare som vi kan skymta emellanåt – är vad vi ställs inför. Och då börjar vi, på riktigt, lära känna oss själva.
Hur man gör det här kan se lite olika ut från person till person, men någonting som nästan alltid hjälper är att hitta andra, likasinnade, som vill göra det tillsammans. Var och en möter sitt eget hjärta och gör sin egen resa – det är sant. Men när vi är flera som kommer samman och väljer att stanna upp med de här aspekterna av oss själva, på vilken nivå vi nu befinner oss, så händer det någonting. Det skapas en synergieffekt där det uppstår en närvaro som är större än bara summan av alla individerna – som om vår gemensamma längtan och uppriktiga önskan att möta oss själva ännu lite djupare öppnar för någonting … det som man i ett kyrkligt sammanhang kanske skulle kalla ”nåd”, och som jag personligen aldrig har hittat något bra namn för.
En djupdykning i hjärtat
Härom veckan kände jag att den här sortens gemensamma djupdykning i hjärtat ville få plats inom en snar framtid. Det blev i form av en upplevelsebaserad, tre timmar lång onlineworkshop den 4 december. Vi börjar klockan 10 och avslutar klockan ett, med en kvarts rast någonstans på mitten. (Workshopen hålls på engelska, men jag som pratar är svensk och det går bra att fråga om det uppstår oklarheter.)
Förutom lite bakgrundsfakta för att orientera oss i det vi gör kommer workshopen att innehålla guidningar, parövningar, feedback och öppet utforskande. Om du också vill vara med och möta ditt djupare hjärta i sällskap med andra som gör samma sak är du varmt välkommen att anmäla dig eller läsa mer här. Jag tror att det blir en fantastisk dag 😊❤️