I denna grupp finns de personer som, med Karen Horneys indelning, ”går till andra människor”. Här ingår Ettan, Tvåan och Sexan. Den gemensamma nämnaren hos dem, förutom att de är just ansvarstagande, är att de inte har så god kontakt med huvudets essentiella aspekter, inre vägledning och stillhet (se triaderna samt typbeskrivningarna).
Alla tre typerna i den plikttrogna gruppen är mycket anpassningsbara och måna om att göra rätt — om inte nödvändigtvis i omgivningens ögon (även om det ofta är fallet) så åtminstone i ”överjagets” (jfr Freud). De internaliserar regler och förhållningsorder och kontrollerar omedvetet eller medvetet allt de gör mot den inre ”regelsamlingen” — oavsett om den upprättats av deras egen inre moral eller yttre auktoriteter. Om de måste fatta ett viktigt beslut vill de gärna rådfråga andra och ta reda på så mycket som möjligt om ämnet innan de bestämmer sig.
Samtliga typer i den här gruppen kan känna sig lite bättre än andra, fast på olika sätt. Ettorna känner sig bättre än andra för att de anser sig moraliskt och etiskt överlägsna och ständigt ser hur saker och ting skulle kunna göras på ett ”mer perfekt” sätt. Tvåorna känner sig lite bättre än andra för att de upplever att andra är beroende av dem eller deras hjälp. Sexorna kanske inte känner sig individuellt bättre än andra, men de tillskriver i stället sin grupptillhörighet — fotbollslaget, nationaliteten, det politiska partiet, religionen eller vilken annan grupp som helst som de tillhör — en överlägsen ställning.
… men strategin märks inte alltid på ytan
Ibland hör man invändningar mot indelningen av horneygrupperna med argument som att kontrafobiska Sexor och/eller principfasta Ettor minsann inte alltid är så benägna att ”gå till andra” utan snarast borde kategoriseras som bestämda. Därför är det viktigt att förstå att det inte nödvändigtvis handlar om vad vi gör utan vad som händer inombords som en automatisk respons på omvärlden. Då kan vi förstå att även kontrafobiska Sexor är orienterade mot andra (för om de inte vore det skulle det ju inte finnas någonting att ”kontra”; oavsett om vi är rädda för något eller vill sätta oss upp mot det så är ju reaktionen fortfarande orienterad mot detta ”något”).
På samma sätt kan vi förstå att även en Etta som omedgörligt håller fast vid det som han eller hon anser är det rätta (och alltså inte framstår som särskilt benägen att stämma av med andra) så beror det på att personen redan ”stämt av” med en inre auktoritet. För utomstående kan det se ut som om Ettan ”går sin egen väg” — men han eller hon är fortfarande orienterad mot anpassning, även om den är gentemot ett internaliserat ”andra”.