Inre utveckling-arkiv – Enneagrammet

Varför ska jag arbeta med alla nivåer, om nu poängen är att anpassa arbetet till den där man befinner sig?

De utvecklingsnivåer som Don Riso kartlade har varit olika saker för mig under olika perioder under min resa. Till en början föreföll de mig väldigt teoretiska, och även om alltihop kändes helt rimligt var det förvånansvärt svårt att se dem inom mig, i min vardag. Senare började det rimliga i beskrivningarna eka bekant även i mina direkta upplevelser, och inte enbart längre på det intellektuella planet.

Och till sist började jag utforska dem genom filtret av hur de kan hjälpa eller stjälpa vårt inre arbete, beroende på vilka verktyg, format och övningar vi väljer att arbeta med i relation till den nivå av inre balans vi för närvarande befinner oss på. Det där sista utforskandet utvecklades till häftet Climbing the Levels of Development, där jag kortfattat beskriver nivåernas dynamik som jag uppfattar den och därefter föreslår ett skiftande fokus beroende på vilken nivå vår medvetenhet – och egots aktivitet – för närvarande rör sig på.

Jag är nyfiken på det där häftet

När en person uttryckte att hon hoppades att jag skulle ta fram en kurs på temat föreställde jag mig spontant en torr, teoretisk föreläsning om nivåerna och hur man bäst navigerar mellan dem. Jag vet inte riktigt varför den bilden dök upp, eftersom alla som gått någon kurs för mig, antingen online eller irl, kan vittna om att teoretiska föreläsningar inte är mitt favoritformat 😉. Jag kan bara gissa att jag föll tillbaka i något slags vördnadsfull hållning gentemot originalmaterialet och den teoretiska ton jag först uppfattade i det. Hursomhelst gjorde det här att jag sköt tankarna på framtiden med känslan av att mina insikter kring nivåerna inte var tillräckligt djupgående för att kunna erbjuda någonting man inte lika effektivt skulle kunna få av att läsa de relevanta avsnitten i Personality Types.

Häftet som ynglade av sig till en kurs (ja, det händer 🧐)

Men tanken på den där kursen lät sig inte avfärdas så lätt, och en dag satt jag plötsligt och skissade på ett utkast till en onlinekurs där jag började leka med koncepten och tankegångarna från häftet. Snart stod det klart för mig att även om nivåerna och deras grundläggande dynamik förstås behövde gås igenom kort så var det inte själva den teorin som skulle ge min kurs sin struktur. Det var naturligtvis inte vad den där kvinnan menat när hon kommit med föreslaget heller, men ibland kan tydligen det där ”vem är väl jag”-syndromet förvränga perspektivet för oss en stund 😉.

När jag började leka med innehållet i häftet är det mer rättvisande att säga att kursen uppstod snarare än att jag konstruerade den. Med början i de riktigt obalanserade nivåerna antog jag att det inte var så sannolikt att deltagarna på en sådan här kurs inte stadigvarande befann sig där, eller ens dippade ner dit särskilt ofta eller svårartat. Så var det ens meningsfullt att arbeta med dem? Och allteftersom jag klättrade uppåt i nivåstrukturen återkom samma fråga gång på gång, om än i lite annorlunda kläder. Skulle det verkligen gagna människor att arbeta med och utifrån nivåer som de inte faktiskt befann sig på? Hela poängen med häftet var ju trots allt hur värdefullt det är att anpassa sitt arbete efter den nivå man faktiskt befinner sig på?

Att arbeta nivåspecifikt jämfört med att arbeta med hela nivåspannet

Allteftersom jag fördjupade mig ytterligare i frågan och kursen fortsatte utvecklas som av sig själv, blev jag överraskad över hur klart och tydligt det var att svaret på den frågan var JA. Det är oerhört värdefullt att göra det här utforskandet. När vi sitter i en särskild knipa och kanske brottas med specifik reaktivitet på vår aktuella nivå, då är det enda meningsfulla att ta hänsyn till var vi befinner oss, gå till det relevanta avsnittet i häftet och göra övningarna där, med fokus på de steg som gäller för just den nivån. Men när livet å andra sidan tuffar på i den vanliga vardagslunken – då är det ett perfekt läge att besöka och utforska och bekanta oss med rädslor, perspektiv och lösningar i hela spannet av nivåer, så att vi känner igen dem nästa gång vi plumsar ner några snäpp och reagerar enligt de gamla mönstren.

Jag vill läsa mer om kursen

Tydligare när man ser det i backspegeln – som vanligt … 😉

När man tittar tillbaka i efterhand känns det lite ”duuh”. Så klart att det förhåller sig så. Det är ju så det alltid funkar, när allt kommer omkring, och det är därför inre arbete är meningsfullt överhuvudtaget. Vi sätter oss ju inte ner för att meditera, eller gör känslomässigt eller annat terapeutiskt arbete, enbart när vi är akut reaktiva. Det skulle aldrig fungera, eftersom det är i sådana stunder som vi generellt sett är som minst intresserade av den typen av aktiviteter – och dessutom erbjuder ett sådant inre klimat knappast några idealiska förutsättningar för att närma oss situationen metodiskt och lugnt. Så varför skulle arbetet med, på och utifrån nivåerna vara annorlunda? De är det inte; även här behöver vi få umgås med perspektiven och attityderna ”i lugnt väder” först, för att senare kunna tillämpa våra insikter när det friskar i.

Återigen – i retrospektiv blir saker och ting så klara och tydliga 🧐. Utifrån den tydligheten kan jag nu känna mig helt trygg med att säga: Kom och var med på kursen! Du kommer att få klarhet i viktiga aspekter av ditt psyke och verktyg för hur du kan närma dig din inre turbulens på ett sätt om inte bara ger näring åt egots reaktivitet utan i stället möter den, tillåter den att ta en paus och gör det möjligt för oss att navigera uppåt. Om inte det är en fantastisk gåva för ett nytt år så vet jag inte vad som skulle vara det ❤️

Hjärtats betydelse i inre arbete – medkänsla, acceptans och plats att vara du

Inre utveckling

Hjärtat har en speciell plats i vår inre utveckling. Inte hjärttriaden – Tvåan, Trean och Fyran – utan hjärtcentret, så som det finns hos alla, oavsett personlighetstyp. Inte bara för vad det bidrar med i det inre arbetet, utan också för rollen det spelar i det som gör att har någon anledning att ägna oss åt sådant arbete överhuvudtaget 😉

Fast så snart man säger det blir det ju tydligt att alla tre centren förstås är viktiga, som alltid. Om vi inte hade huvudets nyfikenhet och insikter (och, ibland, åtminstone ett visst mått av självdisciplin 🧐) skulle vi ju inte vara intresserade av att göra något inre arbete överhuvudtaget. Och om vi inte den inre förankring och förmåga att vara närvarande i stunden som magen erbjuder, skulle vi inte kunna stanna kvar i utforskandet när det började bränna till inombords. Så magen och huvudet behövs verkligen också.

Men grejen är ju att som det där inre arbetet ser ut, så är det lätt att tro att vi klarar oss med huvudet och magen: med att faktiskt göra det och inte driva iväg till andra aktiviteter (eftersom inre arbete kräver tålamod), och att stanna kvar i processen även när det bränner till. Det är ju allt vi behöver för att, åtminstone till formen, kunna jobba med inre utveckling.

”Inre arbete” utan hjärtat?

Därför kan vi ägna oss åt inre arbete, hur nu vi personligen definierar det, i flera år, men ändå liksom inte lyckas lösa upp knutarna, på riktigt befrias från det ena eller det andra som håller oss kvar i gamla mönster. Och det är ju inte det att vi inte jobbar med känslor – den aspekten av hjärtat är ofta med. Känslor, självbild, relationer … allt sådant kan vara inslag på den inre resan, och voilà, alla center är representerade. Eller?

Nja. Det är ju centrens balanserade aspekter vi är ute efter, inte vad egot gör med dem. Och hjärtat, på den nivån, bistår med kärlek, medkänsla (inräknat kärleken till och medkänslan för oss själva) och förmågan att skapa det där trygga, öppna utrymmet där vi får lov att vara oss själva, precis som vi är, just nu. Utan allt detta kan vi visserligen arbeta både terapeutiskt och andligt, men den där djupgående, verkliga förändringen som vi är ute efter; transformation, förändring som uppstår inifrån för att någonting utvecklats, mognat, skiftat färg inom oss – för den behöver vi utrymmet, medkänslan, den öppna acceptansen. Vi behöver hjärtat ❤

Personlighetens rötter och det grundläggande missförståndet

Men behovet av hjärtats mer subtila, djupgående egenskaper i vårt inre arbete är inte den enda anledningen till att det sticker ut bland centren i det här sammanhanget. När det handlar om personlighet, inre utveckling och allting som får oss att vilja intressera oss för något vi kan kalla ”inre arbete” är hjärtat också den plats där allting tar sin början.

När vi kommer till det här livet har vi ingen uppfattning om något ”jag” (och än mindre, förstås, någon personlighet). Vår energi är fortfarande starkt sammanflätad med mammas, och vår ”identitet”, i den mån vi ens kan tala om det, är den essentiella verkligheten. Vi upplever en obruten kontakt med det som ofta kallas ”essensen”, och främst med en av fasetterna i dess energispektrum. När vi beskriver personlighetstyperna säger vi ibland att Åttan uttrycker den essentiella egenskapen livskraft, medan Trean uttrycker värde och Femman klarhet eller visdom – och så vidare. Det är som att var och en kommer till livet med en extra stark kontakt med en av de essentiella fasetterna. Den här essentiella kontakten ger hjärtat – som i ”hjärtcentret”, det ”sanna/djupa/andliga” hjärtat – sin näring, och vi är fullständigt öppna och mottagliga.

Men som människor är det vår utvecklingsväg att hitta vårt ”jag”, bli en individ och bygga upp ett ego. ”Ego” är därvidlag ingenting dåligt eller oönskat; en sund jagutveckling är en nödvändig del av livet som människa. Men tyvärr har den utvecklingen en oundviklig biverkning: vi förlorar efter hand vår essentiella kontakt. Ju mer egot stärker sin position, ju mer vi bygger upp bilden av vårt ”jag” och lär oss om vem vi är i världen, desto mer tappar vi kontakten med vem eller vad vi egentligen är, i vår sannaste identitet. I teorin skulle vi förmodligen kunna behålla den essentiella medvetenheten och kontakten även genom utvecklingen av vårt individuella jag, men det skulle kräva att våra vårdnadshavare speglade även den verkligheten tillbaka till oss, inte bara vår verklighet som mänskliga små ”jag”. Och eftersom ingen speglade samma aspekt av dem när de i sin tur växte upp, händer det aldrig (eller åtminstone mycket sällan).

Hjärtats förlust

Här uppstår det som Russ Hudson kallar the heart wound. Hjärtats näringstillförsel stryps, och det uppstår ett tomrum – ett metaforiskt sår. Om vi fortsätter på exemplen ovan betyder den upplevda förlusten av kontakten med livskraften (för Åttan) eller värdet (för Trean) att det känns som att hjärtat håller på att dö (hos Åttan) eller ekar tomt (hos Trean). Och på detta upplevda sår byggs hela personligheten upp.

Hjärtat är en absolut nödvändig del av oss. På den fysiska nivån vet vi det, eftersom vi dör när det fysiska hjärtat slutar fungera. Men det är precis lika sant på den energimässiga nivån — det energimässiga hjärtat är det som ger liv åt vår energimässiga varelse. Och även om vi på egots nivå inte är medvetna om exakt vad som känns som det gått förlorat, så förstår vi att det har med hjärtat att göra. Ett sårat hjärta bådar inte gott, så egot inser att det behöver styra upp saker och ting för att inte hela projektet ska köra i diket.

Egot tar tag i saken

Det ego vi bygger upp har ingen direktupplevelse av essensen – de två aspekterna är lite som olja och vatten; de blandar sig inte med varandra. Däremot dröjer det sig kvar vad vi kan beskriva som en doft av essensen, ett vagt minne av någonting fullständigt eller heligt. Så för egot står det klart vad vi måste göra: vi måste återskapa det som gått förlorat. (Naturligtvis har det inte gått förlorat; vi har bara tappat bort kontakten med det. Men det vet inte egot.)

Och här föds det som i Enneagramsammanhang kallas ”the passion”; snedsteget vi gör i tron att vi räddar situationen. Hjärtat måste få sin näring, så egot gör sitt bästa för att skapa, eller åtminstone imitera så gott det går, den energi som hjärtat längtar efter – den där livskraften, känslan av inre värde, eller vad det nu må vara. Och här börjar det se ganska bekant ut 😉: Åttan som ”gör liv” genom att starta saker, driva igenom dem, använda och fylla på sin kraft; Trean som ”gör värde” genom att uppnå saker, visa upp dem, använda och fylla på sin förträfflighet – och så vidare.

Och här – i den borttappade essentiella kontakten och hjärtats längtan – har vi fröet till hela personlighetsapparaten. Vi utvecklar strategier, fixeringar, reaktionsmönster, identifikationer … och allt i ett försök att, så gott vi kan, försöka rädda och skydda det vi upplever oss ha kvar av det där viktiga, viktiga hjärtat ❤️

Men … vad kan vi göra då?

Den naturliga impulsen, när vi ser och förstår hur det hänger ihop, är att säga: ”Okej, jag förstår. Jag måste bygga upp det där på riktigt.” Och vi kanske läser om vår ”hjärtpunkt”, alias integrationspunkt – den av kopplingar i enneagramsymbolen som går emot pilens riktning – och tänker att vi ska jobba på att bli mer sådana. Åttan ser Tvåan, och om det är en Åtta som verkligen är intresserad av inre arbete är det uppenbart hur Tvåans inkluderande och inbjudande perspektiv och förhållningssätt fungerar som ett – utmanande – motgift mot Åttans egna identifikationer och mönster. Trean tittar Sexan och förstår på samma sätt hur Sexans naturliga ”vi”-tänkande är lika läkande (och utmanande) för Trean. Och så vidare.

Eller så kanske vi vänder oss till dygderna – de befriade, balanserade och motsatslösa positiva energier som finns bakom den upplösta egoenergin. Åttan hör om oskuldsfullhet, Trean hör om äkthet, och även här är det uppenbart hur detta går stick i stäv med våra fixeringar och strategier och verkligen skulle innebära en förändring om vi lyckades utveckla dem.

Att ”göra mörkret medvetet”

Men vi utvecklas inte genom att täcka över det vid det här laget inflammerade såret i hjärtat med fina inlärda beteenden. (Det är dessutom osannolikt att vi lyckas upprätthålla sådana beteenden särskilt länge eller konsekvent, eftersom de inte uppstått naturligt, inifrån.) Som C G Jung sa: ”Vi blir upplysta inte genom att föreställa oss ljuset, utan genom att göra mörkret medvetet.” Han tillade också att eftersom det senare inte är någon särskilt lustfylld aktivitet är den heller inte särskilt populär 😉 – och nej, det verkar den ju inte vara. Egot prövar snart sagt vad som helst hellre än att ”sitta och koka i skiten”, som någon lite vanvördigt uttryckte det – det vill säga, stanna i de där mörka hörnen tillräckligt länge för att återerövra dem som en del av vår varelse, så att det börjar komma in ljus.

Men även om vi säger ”ja, jag vill verkligen medvetandegöra mörkret, säg bara hur jag ska göra”, så är det ju inte riktigt så enkelt heller. Visst, vi kan jobba med skuggterapi och självutvecklande övningar överlag – men vi kan inte gå inom oss själva och få en vägbeskrivning till alla de mörka fläckarna så att vi sedan kan gå dit och lysa upp dem. Vad vi måste göra är att börja i en helt annan ände: Vi måste bekanta oss med vårt djupare hjärta, under självbilderna, prestigen, reaktionsmönstren och alla våra olika fasader. Men hur gör man då det?

Det djupare hjärtat

För det är ju inte som om vi kan gå inom oss själva, lyfta bort all den där bråten som hamnat över vårt energimässiga, sårade hjärta och presentera oss. Nej, vi måste gå in och möta det som finns där – reaktioner, självbild, tvivel, fasader, längtan, besvikelser, hopp, försök att passa in och helt säkert en ganska stor sorg över alla dessa saker som kommit att skymma vårt sanna jag. Allt det – plus de glimtar av någonting djupare som vi kan skymta emellanåt – är vad vi ställs inför. Och då börjar vi, på riktigt, lära känna oss själva.

Hur man gör det här kan se lite olika ut från person till person, men någonting som nästan alltid hjälper är att hitta andra, likasinnade, som vill göra det tillsammans. Var och en möter sitt eget hjärta och gör sin egen resa – det är sant. Men när vi är flera som kommer samman och väljer att stanna upp med de här aspekterna av oss själva, på vilken nivå vi nu befinner oss, så händer det någonting. Det skapas en synergieffekt där det uppstår en närvaro som är större än bara summan av alla individerna – som om vår gemensamma längtan och uppriktiga önskan att möta oss själva ännu lite djupare öppnar för någonting … det som man i ett kyrkligt sammanhang kanske skulle kalla ”nåd”, och som jag personligen aldrig har hittat något bra namn för.

En djupdykning i hjärtat

Härom veckan kände jag att den här sortens gemensamma djupdykning i hjärtat ville få plats inom en snar framtid. Det blev i form av en upplevelsebaserad, tre timmar lång onlineworkshop den 4 december. Vi börjar klockan 10 och avslutar klockan ett, med en kvarts rast någonstans på mitten. (Workshopen hålls på engelska, men jag som pratar är svensk och det går bra att fråga om det uppstår oklarheter.)

Förutom lite bakgrundsfakta för att orientera oss i det vi gör kommer workshopen att innehålla guidningar, parövningar, feedback och öppet utforskande. Om du också vill vara med och möta ditt djupare hjärta i sällskap med andra som gör samma sak är du varmt välkommen att anmäla dig eller läsa mer här. Jag tror att det blir en fantastisk dag 😊❤️

När egot luras att bli intresserad av sanningen – välkommen att definiera dig! 😇

Inre utveckling

Enneagrammets popularitet växer explotionsartat, och det är ju himla kul. Men det är ju inte direkt så att det ökade intresset beror mest på att folk köar utanför dörren till lärare som jobbar med djupgående inre utveckling.

I stället handlar det oftare om att ytligare användningsområden av modellen får mer än tidigare. Och det i sig självt är ju inte fel – men mycket av den djupare meningen med modellen faller för det mesta bort på vägen. Enneagrammets verkliga värde, till exempel. Hur det reflekterar något sant på djupet – till skillnad från alla andra typologier och olika slags snillrika och ofta användbara system som folk tänkt ut. Och i allt detta faller dess verkliga syfte också ofta bort ur presentationen.

Av allt enneagramrelaterat som man hittar idag handlar det mesta om enneagramteori. Har vi flyglar? Har linjerna någon signifikans? Och hur är det med tritype/undertyper/att vi kanske inte alls är några typer/utvecklingsnivåer/sociala strategier/anknytningsstilar/fyll-i-ditt-favoritämne-att-diskutera? Och väldigt få av diskussionerna, böckerna och Facebookgrupperna fokuserar på att faktiskt använda Enneagrammet för inre utveckling, ökad självkännedom eller att verkligen förstå sig själv bättre, på riktigt. Det påminner om en av mina favoritmemer (från långt innan vi började kalla dem ”memer”) som visar ett vägskäl där en skylt med texten ”Gud” pekar mot en övervuxen, knappt synlig stig, medan en annan skylt som pekar mot en jämn, välunderhållen och bred gata bär texten ”Diskussioner om Gud”.

Men vänta – vad då ”verkliga syfte”?

Om vi tittar på Enneagrammets ursprung är det tydligt att det inte är utformat för team-building eller för att ge oss ett verktyg för ständigt förfinade självdefinitioner. Det betyder ju inte att det inte går att använda modellen till sådant – men om vi tar hänsyn till hur den från början uppstod och vad den är uppbyggd utifrån blir det lättare att förstå de problem man ofta stöter på när man vill använda den till sådana saker. (Om du är intresserad av Enneagrammets ursprung kan jag förresten varmt rekommendera en onlinekurs från The Shift Network: The Ancient Spiritual Origins of the Enneagram as a Path for Self-Discovery and Wholeness.)

Men visst, även till sådant som inte direkt handlar om inre utveckling kan Enneagrammet komma till användning. Det kan hjälpa en författare att skapa trovärdiga karaktärer. Det hjälper oss att snabbt beskriva en person ganska detaljerat. Det hjälper oss att förstå andra – familj, vänner eller kanske klienter i coaching eller terapi, elever eller vad det nu kan vara. Vi förstår hur folk fungerar snabbt, utan att behöva ställa mer än en bråkdel av alla de frågor som vi kanske behövt ställa om vi inte känt till Enneagrammet. Och sist men inte minst, det är ju KUL. Egot fullständigt älskar att definiera sig självt så detaljerat som möjligt. Och det kan verka till vår fördel.

I egots smak – på bästa tänkbara sätt

Så det där sista är verkligen inte menat som ett föraktfullt avfärdande. Sanningen är snarare att det kan bli vår räddning. Egot är ju nämligen inte helt sålt på inre utveckling om det ska vara på riktigt. Av uppenbara skäl: den utvecklingen innefattar ju att genomskåda mycket av våra defensiva egomönster och utvecklas bortom dem. Men många av oss har ett ego som gillar att OMGE SIG med sånt som påminner om inre utveckling. Det gillar tanken att vi kan göra oss själva bättre, lyckligare och mer framgångsrika, vad det nu betyder för oss personligen. Och av den anledningen kan Ennagrammets löfte om finfina självdefinitioner och förklaringar på vilka vi är och varför vi är sådana vara riktigt goda nyheter.

Men. Med det sagt var det ju inte därför Enneagrammet skapades, med sina nio punkter som representerar olika typer – eller perspektiv och filter genom vilka människor möter världen. Det skapades för att hjälpa oss att utvecklas. Oscar Ichazo satte sig inte ner för att utveckla ett coolt system för personlighetstyper. Han satte sig ner för att koka ner uråldrig, traditionell kunskap och erfarenhet och sedan smälta samman resultatet med den geometriska symbol som vi kallar ett enneagram.

Att lära känna både typerna och oss själva

En av de saker som Enneagrammet hjälper oss med är att hitta tillbaka till oss själva. Början på den processen, om den sker i enneagramvärlden, är ofta att ta reda på vilken punkt på cirkeln vi själva utgår ifrån; vilken grundtyp inom Enneagrammet som vi oavsiktligt identifierar oss med. Den delen av resan är väldigt meningsfull; man får inga extrapoäng för att man hittar sin typ snabbt (även om det förstås är helt okej om man gör det). Visst, vi kan göra ett par test och sedan gå till en coach för att få en typdiagnos, och på så sätt snabba upp förloppet. Men det är lite som att köpa en kakmix för att bli duktig på att komponera efterrätter: vi kommer visserligen fram till ett resultat, men vi lär oss inte särskilt mycket på vägen. Om någon säger att du är en Etta med en Tvåaflygel – vad ska du ens göra med den informationen? Om du ändå inte riktigt vet vad det innebär att vara en Etta så har du ju ingen nytta av den. Om för att veta vad en Etta är måste du veta något om de andra typerna också. En definition utan referensramar betyder ju inte särskilt mycket. Att verkligen förstå de olika punkterna – inifrån, så att säga – är en organisk process, och när man går igenom den känner man efter hand igen sig själva. Hur skulle man kunna undgå att göra det?

Så vi måste förstå vad typerna är, och vi måste förstå vad Enneagrammet kan säga oss om oss själva och vad det inte kan tala om. Som jag skrev om i ett inlägg på den engelska sidan — “Finding your type — the forgotten art of letting things take their time” (och i viss mån på Levande kraft-sidan i inlägget ”Bli nyfiken på ditt ’du-nika’ varande”), är det en väldigt tacksam kombination att utforska sig själv och Enneagrammets typer samtidigt, utan det omedelbara målet att hitta sin typ. Och just det, ja – en bra lärare behöver man också. Helst en som gjort detta själv och inte bara någon som läst in sig på typernas. För verklig inre utveckling börjar med att man lär känna sig själv.

Upplevelsen är nyckeln

En del säger: ”Vad menar du? Jag har lärt mig jättemycket om mig själv genom att få veta vilken typ jag tillhör!” Och ja, jo. På papperet. I teorin. Men självkännedom handlar, precis som ordet antyder, mer om en upplevelse än om information. Det är att uppleva – och, bokstavligen, känna – sig själv.

Här börjar egot skruva lite på sig. Visst ”upplevelse” låter ju bra – men är det inte också ganska oförutsägbart? Jag vill ha trevliga upplevelser. Jag vill må bättre. Någonstans här blir det dags att tala lite allvar med egot. Eller ja, det handlar förstås inte så mycket om att tala – egot talar ofta och gärna allvar med sig självt, där en del av egot som identifierar sig som Andlig och Mogen och Utvecklad läxar upp eller förmanar en annan del, som inte känns lika tilltalande. Men det är inte det som behövs här.

Här handlar det snarare om att dra tillbaka vår investering – i egot, i våra försvar och i vår personlighetsstruktur. Det är dags att bli bekant med en annan dimension inom oss själva; en som vi kanske, i brist på bättre ord, kan kalla för vårt djupare hjärta. Vi behöver den dimensionen för att kunna stanna med oss själva och våra upplevelser även när det hettar till, för att kunna säga ”ja” och ”välkommen” till oss själva. Utan det – om vi inte kan stanna upp med det vi upplever, med oss själva – händer det ingenting. Och utan den inre, medvetna upplevelsen av oss själva uppstår heller ingen verklig självkännedom – även om vi från en säker källa fått höra att vi är en Sjua med Sexaflygel som just nu lever och verkar på utvecklingsnivå 4, med en dominerande social instinkt och en självbevarande ”blind-spot”.

Att snappa upp vittringen från det djupare hjärtat

Precis som vi i vardagen förhåller oss mycket mer till våra mentala berättelser om livet än den faktiska verklighet som är livet, har vår vardagliga kontakt med hjärtcentret mest att göra med känslomässig reaktivitet (och ja, det innefattar även undertryckandet av känslor), och inte så jättemycket att göra med det här djupare hjärtat. Men vi har viss kontakt med det. Vår subtila längtan, den där aspekten inom oss som gör oss beredda att stanna kvar i en upplevelse även när det gör ont; som inte omedelbart vill dränka eventuell smärta i choklad, alkohol, adrenalinkickar eller bara vardagsgöromål. Vår längtan efter sanningen kommer från det här djupare hjärtat inom oss.

Vår resa in i och med det djupare hjärtat är ett annat inlägg, eller till och med några stycken. Här och nu räcker det att vi snappar upp vittringen från det. En aning av inre mod; ett slags minne av villigheten att vara med det som är – det är det som krävs för att vi ska vara okej med att stanna kvar i det som sker inom oss, för att vi ska vara nyfikna nog för att inte falla tillbaka i våra dissociativa favoritmönster med nästa andetag.

Vår nyfikenhet och villigheten att tillåta och utforska det vi upplever – i realtid eller i efterhand – leder oss steg för steg tillbaka till oss själva, bortom personligheten, men kastar samtidigt ljus över den. Vi lär känna oss själva. Vi blir vän med oss själva – vårt verkliga, osminkade jag, utan egots rustning. Och allt började med att egot blev entusiastiskt över en personlighetstypologi. Är det inte coolt, så säg! 😊❤️

Är ”positivitet” i själva verket ett sätt att bypassa smärta, olust eller negativitet?

Grupper inom Enneagrammet, Inre utveckling

I enneagramcirklar hör vi ibland begreppet ”positivitet” eller ”positiv inställning” nämnas som en del av vissa typers typstruktur. Termen kommer ursprungligen från Don Risos beskrivning av harmonigrupperna, som berättar om typernas primära reaktionsmönster. Jag skrev om den här positiviteten – vad den åsyftar och inte – häromdagen i artikeln Den verkliga innebörden i ”positivitet” hos Sjuor, Nior och Tvåor.

Då och då hör jag folk kommentera att den här positiviteten är (eller åtminstone erbjuder) en bypass-mekanism; en chans att vifta bort svåra, oroande, tragiska eller irriterande delar av livet och ta sin tillflykt i ”att se saker och ting från den ljusa sidan”. Men det, och vilken roll positiviteten spelar i personligheten när det händer, är tämligen mångfacetterat.

Först av allt vill jag betona att jag absolut håller med om att forcerad, tvångsmässig positivitet är ett hinder för inre utveckling. När vi använder positiviteten så blir den ett giftigt (och ganska terapiresistent) sätt att undvika att se, utforska och till sist lösa upp bortvisade, undertryckta eller mörka delar av oss själva och andra. Men det är inte nödvändigtvis detta personlighetens positivitet leder till. Att säga att positivitet är lika med bypass är som att säga att knivar är lika med mord eller att solen är lika med hudcancer. Och förmodligen vittnar det mest om en viss förvirring när det gäller de aspekter av personligheten som harmonigrupperna handlar om.

En ”coping strategy” är ett balansverktyg

De mönster och strategier vi utvecklar och använder är verktyg, precis som en yxa är ett verktyg. Om jag vill klyva ett vedträ är yxan perfekt, och det vore svårt att göra ett tillfredsställande jobb utan den. Om jag vill rista in bokstäver i en träplanka är den inte lika perfekt längre, men förmodligen fortfarande bättre än att försöka klösa i träet med fingrarna. Och om jag vill ge någon akupressur och använder yxan som verktyg blir resultatet förmodligen katastrofalt. Men det är samma yxa hela tiden. Den är inte i sig själv dålig, bra, användbar, onödig eller obalanserad. Den är bara ett verktyg.

Det fungerar likadant med våra mönster och strategier. De finns ju där av en anledning: de fyller en funktion. Ibland fyller de funktionen perfekt; andra gånger blir det inte lika lyckat och emellanåt blir det jättefel – men om resultatet alltid blev dåligt skulle vi ju inte behålla verktyget.

Egot – mästermanipulatören

Så, händer det att Nior, Tvåor och Sjuor använder sin verktygslåda för att undvika smärtsamma saker? Visst. (Precis som det händer att resten av oss gör det. Att någonting finns med en beskrivningen av en viss typstruktur betyder ju inte att andra är fullständigt befriade från det.) Men grejen är att det inte behöver göra det. Det är inte verktyget, det är hur vi använder det.

Det är samma yxa hela tiden. Den är inte i sig själv dålig, bra, användbar, onödig eller obalanserad. Den är bara ett verktyg.

När det gäller opportunism bland våra inre resurser är egot en stjärna. Och vanligtvis lyser den mest i riktning mot smärtfrihet och den väg som erbjuder minst motstånd. När det gäller smärta är ju den uppenbara flykten att dra åt positivitet, möjligheter och optimism. Men egot har tagit många psykologiska funktioner i besittning, inte bara den här. Så hur ser det ut hos de andra två harmonigrupperna? Låt oss ta en närmare titt på dem.

”Kompetens” — känslorna tar vi senare, tack!

Å ena sidan har vi kompetensgruppen, hit Ettor, Treot och Femmor hör (och dit andra typer också går för att doppa tårna eller, emellanåt, ta en längre simtur). Deras ”coping strategy” eller reaktionsmönster handlar om rationellt tänkande – att förhålla sig neutralt, skriva listor, tänka strategiskt, fokusera på den objektiva verkligheten (i den mån den existerar) och inte blanda in sina känslor i ekvationen.

Låter det som att det skulle kunna innebära frikort från personlig smärta och mörker? Naturligtvis. Den enda anledningen till att ”positivitet” har blivit ett rött skynke ur terapeutiskt perspektiv är att det fått ett uppsving i modern tid och försöker se utvecklat ut. Men att fly från känslor in i rationalitet och logik är ju inget nytt alls. Sett ur egots perspektiv erbjuder det en trygg utväg från att behöva känna eller ens närma sig smärta på det emotionella planet.

Så ”kompetens” utgör en lika finfin flyktväg som positivitet. Det är bara så vanligt i samhället att detta antingen betraktas som självklart eller passerar helt under radarn (vilket som sker beror sannolikt på hur mycket inre arbete vi gjort och hur förtjust vårt ego är i just den här flyktmetoden). Den tredje gruppen är dock lite knepigare.

”Känslouttryck” — så länge känslorna finns med på gästlistan

Riso-Hudson-skolan brottades länge med namnet på den här gruppen. Först kallades typerna ”reaktiva”, med hänsyftning på deras emotionella reaktivitet. Men alla tre harmonigrupperna är ju reaktiva på sitt sätt, så det fungerade inte riktigt. Då försökte Russ Hudson med namnet ”(matcha min) intensitet”, men det blev också problematiskt eftersom biten inom parentes var viktig, men ofta föll bort. Och till sist landade han i namnet emotional realness, det vill säga bokstavligt översatt ”känslomässig äkthet”, där jag på svenska ofta går tillbaka till ”intensitet” (eftersom jag tyckt att det fungerat lika bra och eftersom termerna ändå behöver förklaras). I det tidigare blogginlägget kallade jag det ”känslouttryck” för att hålla mig lite närmare den aktuella engelska termen.

Men vilket namn vi än föredrar, och hur vi än översätter det, krävs det lite kött på benen för att bli användbart. Fyran, Sexan och Åttan, som utgör den här gruppen, är alla känslomässigt uttrycksfulla på olika sätt. Men redan där måste vi hejda oss lite och börja särskilja. Det är ju inte så att de automatiskt är bekväma med att uppleva (och än mindre ge uttryck för) alla tänkbara känslor och nyanser. (Åttor är till exempel kända för att ha lätt för att uttrycka ilska, men de är lite lika bekväma med sorg, och absolut inte med rädsla – till exempel. Egot har en massa åsikter om vilka känslor som är okej att uttrycka, till vem och i vilka situationer.) Men det är inte bara det. Den här gruppen karaktäriseras också av sin önskan om – eller ibland, sitt krav på – respons. Det är inte det att omgivningen måste hålla med, nödvändigtvis, men det behövs någon form av reaktion. (Det är det som gör att parentesen är viktig när man kallar gruppen ”(matcha min) intensitet”.)

Men, känslor, alltså – är inte det bra då?

När egot annekterar våra psykologiska funktioner är det sällan i riktning mot mer närvaro och medvetenhet.

Så, i alla fall. Den här gruppen tar ju med känslorna i beräkningen? Särskilt de negativa, verkar det som? De här typerna är känslomässigt uttrycksfulla. Så gör inte de rätt, då? Men det här är det blir intressant. Det visar sig snart att man effektivt kan fly undan upplevelsen av sina känslor genom att uttrycka dem.

”Gömstället” för öppen ridå – ”cameo style” eller i förklädnad

Så blir det förstås inte alltid. Ibland är det just genom att uttrycka våra känslor som vi faktiskt kan komma i kontakt med dem, särskilt om uttrycket sker i ett terapeutiskt sammanhang, framför en målarduk, på ett dansgolv – ja, du förstår. Men lika ofta händer precis det motsatta.

Ett sätt för oss att fly det som pågår inom oss är att skruva upp en känsla som egentligen bara maskerar en annan. Det är det som händer när Åttan jag nämnde tidigare blir arg och gapig, när den djupare sanningen i själva verket är att ilskan täcker över en rädsla som hen inte vill kännas vid (eller ens inser existerar), eller någon annan känsla som hen betraktar som svag och föredrar att inte undersöka närmare.

Det visar sig snart att man effektivt kan fly undan upplevelsen av sina känslor genom att uttrycka dem.

En annan form av känslouttryck som egot använder sig av är drama. Låt säga att någonting gör mig ledsen. Men i stället för att uppleva och utforska mitt verkliga ”ledsen” uttrycker jag det. Jag slår på stora trumman, dramatiserar och, kanske, överdriver känslan. Kanske jag gråter och klagar; jag kanske snyftar förtvivlat – men jag är mer upptagen av storyn kring känslan än med att uppleva och bearbeta den. (Den här egostrategin kan i stället ge oss associationer till Fyran. Men återigen – alla kan göra bruk av alla sorters strategier, beroende på sammanhanget.)

”Medvetenhet är rätt, omedvetenhet är fel”

Den bortgångne mystikern Osho sa en gång: Medvetenhet är rätt; omedvetenhet är fel. Det var ett svar på en fråga om just rätt och fel och ett försök att säga att det inte nödvändigtvis är vad vi gör. Snarare handlar det om vår motivation och, till sist, med vilken sinnesnärvaro (och, förstås, närvaro i hjärta och mage 😉) vi gör det.

Det här gäller nästan allting i livet, och det är definitivt sant när det handlar om våra coping strategies och reaktionsmönster. När egot annekterar våra psykologiska funktioner är det sällan i riktning mot mer närvaro och medvetenhet 😉. Vad Enneagrammet kan göra är att visa oss vartåt våra tendenser drar och varsamt visa på mönster och ”det är bara sån jag är!” som vi kan vilja ta en närmare titt på ❤️

Allt det där som är ”jag”

Egobitar, Inre utveckling

När vi utforskar oss själva utifrån Enneagrammet och dess personlighetstyper upptäcker vi snart en hel massa attribut. Vår typ tillhör en centertriad och en horneygrupp, och den uppvisar vissa reaktionsmönster. Om vi nördar in på allvar hittar vi också information om olika instinktiva drivkrafter som i sin tur prioriteras på ett sätt som påverkar hur vår typ kommer till uttryck. Puh.

Men i alla dessa studier börjar vissa saker snart låta bekanta. Center, till exempel – magen, hjärtat och huvudet. Och instinktiva impulser som manar till överlevnad, expansion och anpassning.

Centren och instinkterna genom typernas filter

Det kluriga är att vi ofta får centren beskrivna för oss utifrån typerna – när det snarare är typerna som borde beskrivas utifrån centren. När någon ska berätta för oss om magen, till exempel, säger personen kanske bara ett par meningar om den instinktiva energin (det vill säga magcentrets energi), för att sedan fortsätta prata om ”magen” som det Åttan, Nian och Ettan har gemensamt.

Och, alltså, det är ju inte fel att prata om det som ”magtyperna” har gemensamt. Det som kan bli fel, eller åtminstone vilseledande, är att låta det presentera den instinktiva intelligensen som sådan. Det magtyperna har gemensamt är ju att de överidentifierar sig med magen på olika sätt. Att de får issues och (o)vanor som relaterar till magens domän.

Fullt utrustade människor

Dessutom ger ju sådana presentationer lätt intrycket av att magtyperna har mer av magcentret än de övriga, att hjärttyperna har mer hjärta, att huvudtyperna tänker mer. Och så är det ju inte. Vi är fullt utrustade människor allihop, och alla har varsin mage, varsitt hjärta och varsitt huvud.

Till och med när vi lär oss om typerna ser vi det här. Alla typer, inte bara Tvåan, Trean och Fyran, har ju det som på engelska kallas en passion, och som på svenska kallats bland annat ”rotsynd” (i översättningen av Richard Rohr) och ”emotionell fallgrop” (på den här hemsidan). Oavsett vad vi kallar det är det något som försiggår inom hjärtats domän, någonting som händer när i tappar kontakten med vår essentiella aspekt och egot tar vårt hjärtcenter i besittning. Och alla typer har ju ett hjärtcenter, så alla typer har också en emotionell fallgrop.

På samma sätt har allt typer ett huvudcenter, och därför också en mental fixering som träder in när den där essentiella aspekten tappas bort. Och även om den instinktiva preferensordningen hos var och en varierar och inte dikteras av vår typtillhörighet så har vi alla en sådan ordning, eftersom vi har ett magcenter – oavsett var på cirkeln vi befinner oss.

Lär känna dina olika ”egobitar” inifrån

Så det kan vara mycket värdefullt att bekanta sig med de tre centren inifrån, som de kommer till uttryck hos mig. Även om jag är en Åtta har jag en relation till huvudet och hjärtat. Och oavsett vilken typ jag är ser många aspekter av den interna kommunikationen – och brist på kommunikation – mellan centren likadan ut. Våra tre center har uppstått med enorma tidsmellanrum, och ”systemuppdateringarna” i form av nyare center har inte påverkat de tidigare. På grund av vår kulturs förtjusning i det senast tillkomna centret – det intellektuella – är det dock lätt att få uppfattningen att modernare funktioner som abstrakt tänkande och teoretisk förståelse ska göra äldre funktioner som exempelvis instinktiva impulser överflödiga. Men så är det ju förstås inte.

Hjälp på vägen

Därför är det till stor hjälp i vår inre utveckling (oavsett om vi använder oss av Enneagrammet eller inte) att utforska de tre centren oberoende av vår personlighetstyp. Det är till så stor hjälp att det blev en hel bok när jag satte mig ner och började sammanfatta min egen förståelse. Boken Alla dina egobitar (nedladdningsbar pdf) kom först till på engelska under namnet Aspects of you och har nu blivit översatt till svenska. (Dessutom översätts den i skrivande stund även till spanska, vilket känns väldigt spännande!)

Och boken tar inte bara upp centren. Eller, åtminstone inte bara de tre center som vi är vana vid att höra talas om. I själva verket är det instinktiva centret tre center i sig självt, eftersom de tre instinktiva drivkrafterna i sig utgör varsitt center i magen.

Eftersom jag själv tycker att instinkterna förklarar så väldigt mycket om oss människor överlag och mig själv i synnerhet kändes de som en viktig del av boken. Och helt i linje med mina tidigare böcker innehåller den gott om praktiska övningar som ger dig en förstahandsupplevelse av det som boken beskriver.

Tycker du att det låter spännande? Varsågod – boken finns att ladda ner nu, och du kan börja läsa redan idag! 😊❤️

”Vara en typ” — om äkthet, utveckling och den du verkligen är

Inre utveckling

Nu har jag sett det på flera ställen igen: Människor som suckar av lättnad när de ser att en viss enneagramlärare betonar att Enneagrammet är ett verktyg för att se egots strategier och att personlighetstypen inte beskriver den du verkligen är.

Och ja, det är ju fantastiskt, kanske. Eller också är det kanske inte det? Faktum är att jag inte tror att jag någonsin hört någon enneagramlärare påstå att vi är vår personlighet. (Men jag har väl i och för sig inte hört alla.)

När semantik får ersätta insikt

Poängen är att vissa människor tycks haka upp sig på att en del säger ”Jag är en Fyra”, eller ”Han är en Åtta.” ”För det ÄR han ju inte”, förklarar de ivrigt, ”vi ÄR ju inte vår personlighet.” Nej, det är vi inte, inte ens med små bokstäver. Vi har en personlighetstyp. Vi är någonting helt annat. (Lustigt nog har samma personer oftast inga problem med att säga att de är svenskar, ekonomer, föräldrar, män/kvinnor eller andra sådana epitet. Och det är ju det som är grejen — alla förstår att det inte är vad (eller allt) de ”är”. Så varför blir det så skitnödigt just kring Enneagrammet?)

Många förefaller lägga stor vikt vid det här. Problemet är att den övervägande delen av dem verkar sakna förståelse för vad det då är vi är. Och det är väl inte så konstigt. Det är en ganska stor uppgift att skaffa sig en uppfattning om det … Men det känns lite ihåligt för mig att få det här förklarat av mig av språkpoliser som hävdar att man får människor att tro att de är sin personlighet (eller något annat) genom att fråga: ”Är du en Tvåa?” Naturligtvis är olika enneagramlärare olika bra på att visa människor vad ”typ” egentligen är och inte. Men den förmågan handlar i mycket högre grad om lärarens egen utveckling och närvaro. Vilken terminologi vi använder är mindre viktigt.

Vad är du då?

En del vill förstås också dra det längre. Eftersom jag inte är min personlighet, menar de, kan jag liksom lösa upp den (eller genomskåda egot) och sedan bli lite vad jag vill. Men där tror jag att de kör i diket. Visst ökar friheten ofantligt när vi hittar den där närvaron och faktiskt börjar kunna välja. Men den mänskliga form jag har här på jorden kommer alltid att ha en ”smak”, en energikvalitet, ett visst vibrationsmönster. På samma sätt kommer jag att fortsätta vara kvinna, lite längre än genomsnittet och ha en näsa med lätt skidbacke-profil. Och nej, jag är inte de sakerna heller. Men de utgör en form som ”jag” (vad nu det är) har under min tid på jorden.

Den mänskliga form jag har här på jorden kommer alltid att ha en ”smak”, en energikvalitet, ett visst vibrationsmönster. På samma sätt kommer jag att fortsätta vara kvinna, lite längre än genomsnittet, och ha en näsa med lätt skidbacke-profil.

Min personlighetstyp är lite som grundformen på min näsa; den kommer inte att förändras. Det är bara att gilla läget. (När det gäller personligheten är det förstås ännu mer bara att gilla läget än när det gäller näsan. Näsor kan man ju operera 😉.) Till skillnad från näsor kan personligheter dock utvecklas och bli mer balanserade ❤️.

Typkombinationer och tabeller

Sedan finns det ju lite mer sansade varianter också. ”Tritype”-teorin (att vår personlighet utgörs av en kombination av vår mest dominerande typ i respektive triad). Eller synen på personligheten som en kombination av grundtypen och de två punkter som den är sammanbunden med genom pilarna (eller linjerna) i modellen. Eller föralldel att vi ”är” alla nio typerna. Det är förstås sant, på ett vis. Vi kan rangordna typerna inombords, och garanterar hittar något vi känner igen hos dem alla. (Det här fenomenet skrev jag om under rubriken ”Rainbow typing” — a note on Enneatourism.) Men Enneagrammet handlar inte om att räkna hur många saker vi känner igen från varje typ. Enneagrammet handlar om att förstå typerna och känna igen en av dem, som helhet, inom oss.

Det är nästan som om egot gör motstånd mot att tydliggöras och beskrivas alltför detaljerat. Det vill ha kryphål, finstilta fotnoter och utrymme att slingra sig undan. Och det är ju inte särskilt förvånande.

Och naturligtvis ”stämmer” alla de här modellerna och teorierna. Det är klart att vi har en typ i varje center som är starkast. Och det är klart att vi rent teoretiskt kan rangordna alla typer och på så sätt få en ”Ninetype”. Frågan är hur stor nytta vi har av det.

Det är nästan som om egot gör motstånd mot att tydliggöras och beskrivas alltför detaljerat. Det vill ha kryphål, finstilta fotnoter och utrymme att slingra sig undan. Och det är ju inte särskilt förvånande.

Klargöranden eller omvägar?

Människor som lägger mycket energi på den typen av ”vi är inte [bara] en typ”-modeller menar ofta att sådana modeller klargör saker för dem som annars hade varit förvirrande. ”Jag jämförde mig med en annan Tvåa och fattade inte hur vi kunde vara samma typ. Men så insåg jag att jag har Sexan och Åttan i min tritype, medan hon har Femman och Nian.” Eller, förstås, ”Jag fattade inte hur jag kunde vara en Femma — förrän jag förstod att jag var countertypen.”

Och missförstå mig inte — det kan absolut vara klargörande. Det intressanta är vad vi gör sedan. Valsar vi omkring på ytan av vår ”diagnos” och analyserar vilken typ som är i farten just nu? Sopar vi undan vår skuggsida under vår dominerande instinkt, så att vi slipper befatta oss med den? I så fall är det ju inte särskilt produktivt, trots det påstådda ”klargörandet”.

När Enneagrammet möter nykomlingar

Det största problemet med ”extra allt”-Enneagrammet är när relativa nykomlingar får höra att det faktiskt finns 27 typer, eller 81. Vi har ju faktiskt lite av varje när allt kommer omkring. Men nej — sorry. Det stämmer faktiskt inte. Det finns nio grundtyper, tämligen distinkt olika. Och jo, naturligtvis var vi mer eller mindre starka aspekter från hela cirkeln. Men det är en av typerna som är nyckeln, och det är där vi kommer att landa 95% av gångerna om vi faktiskt gör vårt inre arbete, i stället för att gå vilse i alltmer en detaljerad kartläggning av oss själva. Kartläggningen är cool, kul och kan vara finfin att knyta an till andra över. Och egot älskar den, naturligtvis. Det SER UT som om de erbjuder ett ökat djup. Så det är väldigt ironiskt att de så ofta får den rakt motsatta effekten.

Det är en av typerna som är nyckeln, och det är där vi kommer att landa 95 % av gångerna om vi faktiskt gör vårt inre arbete, i stället för att gå vilse i alltmer en detaljerad kartläggning av oss själva.

Som jag ser det har de flesta av de här ”enneagram-tweaksen” något att erbjuda. Ofta är det i kategorin intressant teori och ökad detalj . Men det förutsätter ju att man känner till den grundläggande teorin, så att man förstår vad det är som klargörs. Men många gör inte det, eftersom ”grunderna” ofta tar åratal av aktivt intresse och eget inre arbete att få på plats. Då bidrar modellerna i stället till förvirring, misstypningar och en vilseledning från det som Enneagrammet syftar till.

Vad är ”personlighet”?

Frågan ”Vad är vi om vi inte är en typ?” är en utmaning att besvara. Men det finns en klurig fråga till: ”Vad är en typ om den inte är vad vi är?” Ofta blir svaret att vår typ representerar en uppsättning fixeringar, strategier och, i största allmänhet, egodumheter.

Men jag håller inte med. Det kan man inte göra om man förstår vad Enneagrammets typer bygger på och hur de uppstår. Det börjar inte med ”personlighet”. Inte med egot. Det börjar med en essentiell aspekt. Det är den som lägger grunden för vår energi och vårt övergripande uttryck i den mänskliga form vi har. Den tillhör inte egot. Den har inga strategier eller fixeringar. Den är vad Don Riso och Russ Hudson, i sin beskrivning av Fyran i boken The Wisdom of the Enneagram, kallar ”det personliga uttrycket för det gudomliga”.

Vår essentiella verklighet

Det uttrycket är ingenting vi behöver (eller vill eller ens skulle kunna) göra oss av med. Det är vår essens, det andliga råmaterialet för vår fysiska varelse – och vår personlighet.

Frågan ”Vad är vi om vi inte är en typ?” är en utmaning att besvara. Men det finns en klurig fråga till: ”Vad är en typ om den inte är vad vi är?”

När man hör ”Vi är inte vår typ”-förespråkare kan man tro att ”typ” bara avser ett antal defekter, avvikelser och ovanor. Men kan tro att målet är att bli kvitt vår typ, och då ska vi bli fulländade mänskliga varelser. Men mänskliga varelser har en typ. Vi kan inte existera utan den. Det betyder inte att den måste styra oss, att vi inte kan införliva många essentiella aspekter från de andra typerna eller att vi ens, nödvändigtivs, är särskilt lätta att ”typa”. Men vår typ finns där, som en del av allt annat vi ”är”, och att tro att den ska försvinna med tillräckligt mycket terapi eller annan inre utveckling är som att tro att vi kan suddaut vårt kön om vi tvättar oss tillräckligt.

Att inte skygga för mötet med vad vi ”är”

Så det här är inte detsamma som att vi inte kan bli fria från våra identifikationer. Det brukar vara en stor sak för ”Vi är inte vår typ”-förespråkare: att man inte ska identifiera sig med sin typ. Att de identifierar sig (minst) lika starkt med att inte vara en typ tycks de inte se. För de har ju rätt i en sak: att egot gillar att identifiera sig med saker och att det hämtar kraft ur definitionerna. Vad de inte inser är att precis som egot kan hämta kraft ur en detaljerad beksrivning av sin typ, sin tritype, sina instintiva preferenser eller någonting annat, kan det också hämta kraft ur definitionen som Den som inte identifierar sig. Egot har så många förklädnader.

Vår typ finns där, som en del av allt annat vi ”är”, och att tro att den ska försvinna med tillräckligt mycket terapi eller annan inre utveckling är som att tro att vi kan suddaut vårt kön om vi tvättar oss tillräckligt.

Som jag ser det hjälper oss Enneagrammet att utforska många av de där förklädnaderna. Men inte bara det. Främst hjälper det oss att utforska egots motiv och drivkrafter, så att vi kan förstå vad som ligger bakom alla dess olika kostymer. Det är värt så mycket. Och samtidigt kan vi, i utforskandet av vår mänskliga form, utforska utforskaren inom oss och vår källa i en helt annan dimension ❤️