Cicci Lyckow Bäckman, författare på Enneagrammet

”Glans och framgång”

Om min essentiella energi utgår från egenvärde och förträfflighet, vilket är fallet hos Treorna, fokuserar jag på att bekräfta och förstärka mitt personliga värde, och min inre kritikers främsta fokus ligger på hur jag lyckas — och misslyckas — med det. När jag lever i balans, förankrad i min inre sanning och med en känsla av mening i livet följer jag mitt hjärta med varje andetag. På den nivån är den inre kritikern verkligen snarare en cheerleader, men även om jag tycker att det är roligt med applåder från både den och omgivningen är det inte det som är det viktiga. Jag gör det som är rätt för mig, och det känns fantastiskt.

Men även för mig erbjuder ju livet ibland skarpa kurvor och hårda törnar. Om jag tappar balansen och börjar ta mer stöd i den inre kritikerns vägledning blir hjärtat och mitt inneboende värde snart mindre tydligt för mig. I stället vänder jag mig utåt för att snabbt försöka uppfatta vad som kan ge, säkerställa eller helst förstås höja mitt värde? Om jag lever i en sportintresserad familj registrerar min inre radar snabbt att vägen till värde går genom idrott, och min egen kärlek till konst kanske får stå tillbaka. Om jag vädrar en beundran från mina föräldrar av titlar som läkare eller advokat, då lockar det att själv skaffa mig en sådan titel. Och eftersom jag har en mycket stark inre drivkraft att omsätta mina drömmar i praktiken, ser jag för det mesta till att komma dit. Kruxet är förstås att det vid det här laget kanske inte är mina drömmar jag förverkligar utan mammas, pappas eller någon annan auktoritets — men just då känns det som ett lågt pris att betala för att äntligen få mitt egenvärde slutgiltigt bekräftat. Och för att kunna gå den vägen måste jag begrava mitt hjärta och mina verkliga önskningar någonstans inom mig där jag inte hör dem så väl.

Men vänta nu. ”Slutgiltigt” bekräftat? Låter det som något den inre kritikern skulle ägna sig åt? Svaret är förstås nej — åtminstone så länge vi inte förvandlat honom till en inre cheerleader, det vill säga blivit så pass psykologiskt mogna och balanserade att kritikern inte längre verkar på den vardasgsneurotiska nivån. Så länge han befinner sig där är ju själva hans uppgift att ifrågasätta vårt värde, vår kapacitet och våra förmågor; hålla oss på tå så att vi inte trappar ner vår beredskap och våra ambitioner att tillfredsställa de inre kraven.

Men ju mer jag föser mitt hjärta i bakgrunden, desto tommare känner jag mig inombords. Problemet är förstås att tomheten är obehaglig och får det att kännas om om det faktiskt kanske inte finns något av värde där inne, vilket får den inre kritikern att höja ribban ännu ett snäpp. Jag kanske börjar fejka min framgång, eller ”återfinna” gamla segrar så att jag kan få fortsätta glänsa.

Det här gör förstås att jag också blir rädd för närhet. Så länge folks blickar håller sig på ytan känns det okej, och jag vill ju faktiskt också att de ska titta på mig. Det är ju genom deras erkännande, applåder eller beundrande blickar som jag kan kosta på mig att fortsätta tro på det värde jag byggt upp genom mina prestationer. Men samtidigt vill jag inte att de ska komma för nära. Det jag byggt upp är ju när allt kommer omkring bara en fasad — och någonstans inom mig är jag högst medveten om den obehagliga sanningen. Så jag håller mig borta från verklig närhet för att inre riskera att någon annan ser glappen i fasaden — eller ännu värre, det som finns under ytan eller själva tomheten inom mig.

Lösningen för mig är att ta ett djupt andetag och fatta beslutet att aktivt välja att avslöja det jag upplever som mina hemska tillkortakommanden för någon. Om jag bestämmer mig för att på i någon form av terapi, och om jag faktiskt fullföljer det, kan det bli min räddning. Men just min inre kritiker är nog också den som starkast motsätter sig blotta tanken på terapi, eftersom forskandet i mitt inre skulle börja med det avslöjande som jag byggt upp hela min tillvaro för att undvika: att jag egentligen inte har något värde. (Givetvis är det här fortfarande den inre kritikerns röst — men så länge jag tror mer på den än på hjärtats röst, som kritikern vid det här laget tystat ner ganska effektivt, så är det ju så det känns.) Och utmaningen är förstås att välja en terapiform som kan hjälpa till med avslöjandet, snarare än en som hjälper mig att upprätthålla fasaden.

Är du sugen på att utforska din inre kritiker en en kärleksfull, nära, trygg miljö full av nya upptäckter? Välkommen till Levande kraft-kursen Lär känna din inre cheerleader!

”Nära vänskap”

Tvåan

Välkommen till nästa version av den inre kritikern! Om jag är en Tvåa utgår min essentiella energi från kärlek, generositet och ren härlighet, och jag fokuserar på att uppleva kärlek och sprida kärlek i världen. Min inre kritiker vill att jag ska vara kärleksfull och se till att komma andra nära, eftersom jag undermedvetet är övertygad om att det är kontakten med och närheten till andra som är biljetten till den upplevelse av kärlek som jag söker.

Så länge jag är balanserad och stabil gör mitt fokus — och det som då är mer som en inre cheerleader än någon kritiker — att jag är lyhörd och både uppfattar och ofta kan uppfylla andras behov. Mina egna blir också tillgodosedda, för så länge jag är närvarande och lyhörd inte bara för andra utan för mig själv och den universella energin får det jag verkligen behöver.
Men fokuset på andras behov och min iver att tillfredsställa dem gör förstås att jag lätt glömmer bort att jag själv har några — och ironiskt nog är det då de slutar att bli uppfyllda. När den inre kritikern vädrar torka i tillgången på kärlek drar han åt svångremmen en smula för att styra mig tillbaka på rätt väg. Vid det här laget kan du förmodligen gissa vad resultatet blir! För att förtjäna mer kärlek, förmanar den inre kritikern, måste jag vara mer osjälvisk och göra mer för andra. Och här börjar min onda cirkel, för ju mer jag lägger fokus utanför mig själv, desto mindre balanserad blir jag, desto mindre förmögen att ta emot. Den ”kärlek” och ”generositet” jag förmedlar till andra blir alltmer ilsken och krävande, och även här finns förstås en skugga som börjar härskna till när ingenting av kärleken återvänder och det inte alls blir så där mysigt som den inre kritikern hade tänkt sig.

I den onda cirkeln förändras också mitt behov av bekräftelse och respons från andra. När jag är i balans hjälper jag andra utan att bli bitter eller krävande, för mina egna behov blir ju också tillgodosedda, och jag njuter verkligen av att dela med mig av kärleken och allt det som jag kan ge. Men ju mer obalanserad jag blir och ju mer otillfredsställd jag känner mig, desto mer krävande blir jag mot omvärlden. Plötsligt är det inte lika intressant att ge utan att få något tillbaka. Det vill säga, idealet som den inre kritikern vill att jag ska leva upp till är ju väldigt generöst och osjälviskt, men ju fler varv jag dansar med i den onda cirkeln, desto starkare växer sig energin hos skuggan, som inte alls känner sig så generös — eller rättare sagt, som känner sig enormt generös och självutplånande och tycker att det är på tiden att någon ser det, bekräftar det och börjar betala tillbaka!

Hela dansen med den inre kritikern gör mig också oförmögen att skilja mellan mitt verkliga, inre värde och det värde jag får speglat tillbaka från andra. Jag behöver deras bekräftelse, och när den uteblir är min respons att ”ta hand om” ändra ännu mer. Men nu gör jag det inte längre för deras skull, eller som en osjälvisk och genuint generös handling. Nu gör jag det för att mitt värde som människa hänger på det. Kommentarer eller antydningar i stil med ”Efter allt jag gjort för dig …” eller ”Det är för ditt eget bästa” visar att min inre kritiker är på tunn is och villig att göra nästan vad som helst för att bevisa att jag fortfarande är rätt ute.

Lösningen för mig som Tvåa är att hämta hem energin igen. Det kan vara oerhört utmanande att lossa på den energimässiga sugkoppen som fäst sig vid andra och nu tror att deras bekräftelse eller erkännande är avgörande — men det är det enda sättet för mig att hitta tillbaka till mig själv. Genom att börja lyssna på mina egna behov — mina genuina, faktiska behov och inte det jag tror att andra är skyldiga mig — kan jag börja hitta tillbaka till min förmåga att ta hand om mig själv igen. Och när jag återupprättat känslan av att lyssna inåt och faktiskt bli omhändertagen återkommer naturligt min medfödda förmåga att hjälpa och ta hand om andra på ett sätt som berikar både mig och dem ♥

Är du sugen på att utforska din inre kritiker en en kärleksfull, nära, trygg miljö full av nya upptäckter? Välkommen till Levande kraft-kursen Lär känna din inre cheerleader!

”Perfekt vägledning”

Ettan

Så nu — för att fortsätta det jag påbörjade förra veckan — är det dags att titta på den inre kritikerns första kostym. Som Etta utgår min essentiella energi från hjärtats renhet, och jag fokuserar på att vara ren, god, oklanderlig eller duktig. Min inre kritikers främsta fokus ligger förstås på att, just, göra rätt. Här får den klassiska inre kritikern — den som tar över vår uppfostran efter våra föräldrar, som bannar oss om vi gör fel och som söker perfektion — en ganska prioriterad och respekterad ställning. När Freud beskrev människans psyke talade han om detet, egot och överjaget, och överjaget och den inre kritikern är i princip synonyma. I Freuds beskrivning stod överjaget för de internaliserade röster som i barndomen talade om för oss vad som var rätt och fel, moraliskt och omoraliskt. Det utgjorde samvetet och ett slags inre impulskontroll, och utan överjag skulle vi bete oss ansvarslöst och okontrollerat.

Om min inre kritiker är av den här typen ligger Freuds beskrivning ganska nära hur jag, omedvetet, förhåller mig till min inre kritiker. Den är på mig (och andra, antingen uttalat eller bara i mina tankar) hela tiden och talar om hur livet och allting i det — med mig själv överst på listan — kan göras bättre, effektivare, mer perfekt. Och jag lyssnar. Min inre kritiker lovar ju, precis som alla andras, att om jag följer dess direktiv ska allt bli som jag vill.

Rådet att inte lyssna på den inre kritikern utan så ofta som möjligt komma ihåg att han inte alltid talar sanning är viktigare för Ettan än någon annan typ. Jag är ju redan ganska förnuftig och försöker göra rätt, och den ständiga inre pressen att förbättra kan vara ganska dränerande i längden.

Så länge jag är hyfsat balanserad som person är den inre kritikerns krav också ganska resonliga. Den efterlyser ärlighet, hederlighet, etik och moral, och det är ju faktiskt precis det som ligger för mig ändå. Men allteftersom mina upplevelser i livet naggar balansen i kanten och jag blir så där vardagsneurotisk som folk i allmänhet är börjar den inre kritikern känna sig stressad. Eftersom det inte tycks fungera med de regler och ideal som han satt upp blir han lite striktare. Ribban höjs, och kraven blir fler. Dessutom blir den kritikern mer elak mot mig i sina försök att tvinga mig att bli en bättre och mer perfekt person. Det blir allt lättare att få skäll av honom, och svårare och svårare att få beröm. Och ju värre det blir, desto mer spänd och stressad blir jag. Det blir en ond cirkel. Ju fler misstag jag gör (enligt kritikern), desto viktigare blir det ju också att jag äntligen blir den där perfekta, ofelbara person som han anser att jag borde vara.

I min iver att vara kritikern till lags kan det hända att jag går till överdrift. Jag kanske vill putsa mat silvret men gnider så intensivt att jag förstör besticken. Eller jag kanske vill ta bättre hand om min kropp och äta sundare, men det slutar med att jag utvecklar en ätstörning. Till sist blir det rena kriget inom mig, där mitt tänkta idealjag kämpar mot en mörk skugga som är allt det där som jag inte vill vara — ful, ansvarslös, slarvig, otillräcklig, egoistisk, girig, lögnaktig eller vad det nu må vara. Och även om jag vill identifiera mig med idealjaget finns det ju någonting inom mig som vill göra uppror mot det som faktiskt börjar kännas som en vänligt orättvis behandling. Skuggans energi växer sig allt starkare i ett ”jag ska minsann …”. Och allt det här syns sällan på ytan, även om det känns inuti.

Om kritikern är tillräckligt intensiv är chansen stor att jag börjar bestraffa mig själv. Jag vet ju att kritikern ändå tänker göra det annars, så jag ser till att förekomma honom genom att förvägra mig sådant jag vill ha eller späka mig själv på något annat sätt. Problemet är ju att ”jag själv” består även av skuggsidan, och den reagerar med att bryta mot reglerna i hemlighet. Om mitt mål var att hålla diet kanske den här kampen innebär att jag beställer en stor, kaloririk dessert när jag är ute och äter med en vän — bara för att läxas upp av den inre kritikern på hemvägen och känna mig riktigt usel efteråt.

Om du känner igen det här mönstret tydligt kan det hända att det är så här din egen inre kritiker är funtad. Det kan också vara så att du egentligen har en annan inre kritiker, men att du har starka influenser från den här också. Är du uppvuxen i Sverige är det mycket troligt att du känner igen åtminstone lite av beskrivningen!

Lösningen för mig som Etta är att lära mig att skilja mellan den inre kritikern och mitt verkliga samvete, eller hjärtats röst. Det kan vara svårt till en början, och det är lätt hänt att jag faller tillbaka in under den inre kritikern om jag känner mig osäker. Men med träning och tillit går det att skilja dem åt.

Den inre kritikern känner väldigt tydligt att han har rätt. Hjärtats röst bryr sig inte om att ha rätt — men det som den förmedlar får mig att känna mig lättare och mer levande. Dessutom brukar den hjärtats röst återupprätta kontakten med mig själv, medan den inre kritikern inte är intresserad av någon sådan kontakt (eftersom han är rädd att skuggan ska ta över och börja bryta mot reglerna) ♥

Är du sugen på att utforska din inre kritiker en en kärleksfull, nära, trygg miljö full av nya upptäckter? Välkommen till Levande kraft-kursen Lär känna din inre cheerleader!

Den inre kritikern

Kurser

I samband med inre arbete pratar men ibland om ”den inre kritikern” — en term som kanske eller kanske inte känns som om den beskriver någonting hos dig. Jag har skrivit flera blogginlägg om kritikern på Levande kraft-bloggen, men här tänkte jag (förstås) lägga ut texten lite mer om de olika inre kritiker som vi hittar hos olika personlighetstyper.

Du kanske har hört att man säger att det inte bara är människor som har ”personlighetstyper”, utan även kulturer? Sverige, till exempel, har en nationalkaraktär eller ”kulturell personlighetstyp” med drag åt Ettan och Nian. Det betyder inte att det finns fler Ettor och Nior här, utan snarare att vilken typ en person uppvuxen i Sverige än tillhör är det troligt att han eller hon också uppvisar drag från Ettan och/eller Nian, liksom ”ovanpå” sin egen grundtyp. Det här kan vi se extra tydligt när det gäller just den inre kritikern. Vilken typ du än tillhör är det sannolikt att beskrivningarna av Ettans och/eller Nians inre kritiker kommer att klinga bekant!

Men för att förstå hur de olika formaten för den inre kritikern uppkommer måste vi först spola tillbaka lite. Det är ju inte så att det är rent slumpmässigt vilken typ av inre kritiker man har — att kritikerns beskaffenhet inte har något att göra med ens övriga energi, läggning, prioriteringar och preferenser i livet. Tvärtom. Om jag är starkt relationsorienterad som person kommer den inre kritikern förstås att fokusera på hur jag framstår i relation till andra, vad de tycker om mig och så vidare, medan den inte bryr sig lika mycket om ifall jag framstår som stark eller svag. Om mitt fokus i stället är att göra allting rätt fokuserar kritikern på det i stället, och bryr sig inte lika mycket om ifall jag råkar såra någon på vägen. Och om jag har en gladlynt, engagerad och kanske lite ansvarslös personlighet är det ju ingen poäng för min inre kritiker att tjata om regler och ansvar, för det är inte där mitt fokus ligger. Då är det faktiskt troligare att min inre kritiker driver mig att tillfredsställa mina behov och slipper utsättas för smärtsamma känslor.

Man kan säga att alla aspekterna av vår personlighet har en rot, eller en kärna, och inom Enneagrammet tala man om den som essensen hos en typ, eller den essentiella energin. Man kan tänka sig hela utbudet av mänskliga energier, perspektiv, fokus och uppsättningar av olika attityder som ett prisma, med varje individ som en ljusstråle som bryts genom prismat och får sin egen färg. Beroende på vilken färg min stråle får ser min personlighet, och därmed den inre kritikern, lite annorlunda ut än andra typers. Naturligtvis finns det många fler variabler i den individuella personligheten än den här (och du kan läsa många av dem här på hemsidan) men variationen i de essentiella aspekterna — eller ”färgerna” — räcker för att illustrera ursprunget till de olika format som den inre kritikern har hos olika individer.

Under de kommande veckorna, med början på fredag, ska jag blogga en snutt om hur varje typs inre kritiker fungerar och ser ut. Vill du hänga med på resan, skriv in dig i den gröna rutan på startsidan!

Dessutom kommer det snart en helt ny kurs om den inre kritikern i ett litet, nära och alldeles underbart format! Vill du lära dig mer om dig själv och utforska din egen inre kritiker den 24—26 april, ta en titt på Levande kraft-kursen Lär känna din inre cheerleader!

Likheten mellan Enneagrammet och ost

Egobitar

Hur hittade du din dominerande personlighetstyp — den energi, essentiella kvalitet och grundläggande rädsla som är starkast hos dig? Många läser böcker och ”ser” sig själva direkt, och andra behöver forska lite mer innan det landar. För mig blir Enneagrammet relevant först när man förstår de olika energierna inifrån. Igår såg jag ett facebookinlägg där en person ville ha hjälp att hitta sin typ. Han la ut lite teorier och information om sig själv på facebook och frågade folk vad de trodde och tyckte. Diskussionen som uppstår efter sådana inlägg blir ofta långa och handlar förstås lika mycket om jämförelser (i regel med offentliga personer som ingen av de inblandade känner personligen och som inte sällan är från andra århundraden) som om personen som ställde frågan (som de inte heller känner). Och vad är poängen med det?

Om du inte lärt dig tillräckligt mycket om Enneagrammet för att känna igen dig har du ju ändå ingen nytt av att någon annan talar om för dig vad (de tror att) du har för personlighetstyp. (Om det är ”typningen” du är ute efter snarare än förståelsen avslöjar det ju också att du vill ha ett kategoriseringsystem, inte verklig inre utveckling.)

Om du ännu inte har förstått tillräckligt mycket om de olika typerna för att kunna känna var du hör hemma — slappna av. Fortsätt att utforska. Den djupare upptäcktsresan (i både dig själv och Enneagrammet) är det mest värdefulla du kan ägna dig åt, både innan och efter det att du känner igen din dominerande energi. Och den resan måste innefatta passager utanför den mentala sfären. Du måste uppleva — vilket många glömmer och försöker ersätta med teoretisk kunskap. Kunskap och information är bra, men när vi glömmer bort att förankra teorin i upplevelsen blir teoretiska diskussioner lite som att debattera smaken på ost utifrån hur länge och under vilka omständigheter den lagrats. Både när det gäller Enneagrammet och om vi pratar om ost behöver vi minnas hur mycket information vi kan få genom att faktiskt smaka.

Oavsett om det är Enneagrammet eller en ost man ska beskriva är det förstås till hjälp med teoretiska begrepp. Dessutom tycker de flesta att den mentala förståelsen är intressant, och det är både roligt och berikande. Men varken den som beskriver eller den som tar del av beskrivningen kan göra det tillfullo utan en inre upplevelse av det beskrivningen söker förmedla.

I utbildningen Egobitar binder vi ihop teorin och upplevelsen. Den teoretiska förståelsen för Enneagrammet förmedlas via webinarier och böcker. Självkännedom och inre utveckling kommer i form av Levande kraft-kurserna. Och den personliga förstahandsupplevelsen av Enneagrammets olika energier finns under de praktiska enneagramdagarna.

Just nu är det precis vad som väntar — några dagars djupdykning i de olika facetterna av den inre energin med våra Egobitardeltagare. Sweet ♥

Ett djupare enneagram

Uncategorized

Vi kan använda Enneagrammet på så många sätt. För en del är det en kul typologi som förklarar en del saker om oss och andra. För en del är det en ursäkt för att inte släppa gamla mönster – ”Ja, nä, jag är ju en Trea, så det är viktigt för mig att alltid vara bäst” eller ”Jamen jag är ju en Sjua, klart jag dubbelbokar mig ibland. ” För andra är det någonting man presenterar på företag i hopp om att kunna sätta ihop bättre arbetsgrupper.

För mig är Enneagrammet den mänskliga psykologin, och inte bara det – det är vad som ligger bakom den mänskliga psykologin. Det visar mig alla facetter av vår verklighet, och det beskriver både våra vackraste gåvor, våra största fallgropar och de mönster och identiteter vi måste undersöka och lösa upp för att undvika dem. Enneagrammet är inte bara ”min typ” och ”din typ ”; det är den kompletta bilden. Det betyder att vi måste förstå och upptäcka, inom oss, alla typerna – inte bara vår egen grundtyp. Samtidigt är det viktigt att vi hittar grundtypen, för så länge vi inte gjort det kommer vi att titta åt fel håll (och högst sannolikt projicera våra verkliga missuppfattningar och fixeringar på andra).

Inspirerad och påfylld efter en kurs med Russ Hudson för ett par veckor sedan var jag den senaste helgen i Sala och höll en enneagramkurs på Tärna folkhögskola. Eftersom det var en introduktionskurs hann vi inte göra mycket mer än skrapa på ytan av varje typs energi genom teori och praktiska övningar — men därför gjorde det mig extra glad att både deltagare som kände till Enneagrammet sedan tidigare och deltagare som inte visste något alls om det kommenterade hur bra det var ett varje typs energi uttryckts så tydligt och att jag belyst drivkrafter och perspektiv på ett sätt som gjorde att de förstod mer av ”hur det faktiskt är” för varje typ.

För det är ju det som är Enneagrammets styrka: att det visar oss hur det är att vara människa — ur alla perspektiv och inifrån den verkligheten. Om vi bara läser bok efter bok av ”utifrån-beskrivningar” är det så lätt att se stereotyper i stället för människor. Även om vi kanske förstår dem mer finns det en känsla av ”andra” över de typer som vi själva inte tillhör eller personligen kan relatera till. När vi närmar oss energin, kliver in i den och upplever den inom oss själva ser vi att vi har dem allihop inom oss. Det är nu utvecklingen av och bortom min egen personlighet verkligen kan börja.

Jag hoppas kunna återvända till Tärna och hålla fler kurser i vår — och om du har en folkhögskola eller annan kursarrangör nära dig och tycker att det vore kul med en enneagramkurs där du bor, kontakta gärna mig eller skolan ifråga och föreslå det! 🙂